famvir dosering prednisolon

hvor kan jeg kobe famvir vs valtrex

I Sverige har drygt tre procent av befolkningen psoriasis. Sjukdomen kan debutera i alla åldrar och är lika vanlig hos män som hos kvinnor. Incidensen är högst under puberteten och hos unga vuxna. Femtio procent av alla psoriatiker insjuknar före 30 års ålder. Personer med svår psoriasis har en något förkortad medellivslängd, cirka tre-fyra år.

Annan samsjuklighet är framför allt ledbesvär i form av psoriasisartrit som drabbar uppskattningsvis 30 procent av patienterna. Psoriasis artrit kan vara svår att diagnosticerar då sjukdomen är heterogen och biomarkör saknas. Ofta krävs noggrann bedömning av reumatolog.

Den yttersta orsaken till psoriasis är ännu inte klarlagd, men det finns övertygande bevis för att det är ett samspel mellan omgivnings- och genetiska faktorer som gör att sjukdomen bryter ut.

De yttre faktorer som anses vara bidragande till sjukdomen är infektioner, framför allt streptokockinfektioner i svalget, och livskriser. Överkonsumtion av alkohol, rökning, fetma, vissa läkemedel och hudskador av varierade slag har också betydelse.

Psoriasis är en immunmedierad sjukdom och det övervägande antalet identifierade riskgener är inblandade i immunsystemet Den ledande hypotesen i immunopatologin är för närvarande att det är en förskjutning i förhållandet mellan T-hjälparcellerna, i riktning mot flera celler av Th1- och Th17-typ.

Immunpatogenesen börjar med aktivering av antigenpresenterande celler. Detta leder i sin tur till en aktivering av T-celler med differentiering och kloning av Th-celler i lymfkörtlarna. De aktiverade T-cellerna lämnar lymfsystemet via blodet och migrerar till platsen för inflammationen med hjälp av specifika adhesionsmolekyler. Detta ger en ökad T-cellsinfiltration, men även infiltration av neutrofiler som underhåller inflammationen och bildar mikroabcesser i epidermis.

Psoriasis på ländrygg och arm

Patient med psoriasis på ländryggen. Foto: Birgitta Wilson Claréus

Patient med psoriasis på ländrygg samt på arm.

Guttat psoriasis är vanligare hos yngre personer. Utslagen startar oftast några veckor efter en infektion med betahemolyserande streptokocker. Denna typ av psoriasis börjar med små utspridda röda fjällande macule som ökar i antal under den första månaden, står stabilt under den andra och spontanläker ofta under den tredje månaden. Uppskattningsvis 30-50 procent, säkra siffror saknas ännu, utvecklar en nummulär/plaque psoriasis på sikt.

Guttat psoriasis (droppformad psoriasis)

Denna droppformade psoriasis förekommer oftast hos yngre personer. Utmärkande för guttat psoriasis är de små utspridda röda fjällande fläckar som blir allt fler under den första månaden.

Det vanligaste debutsymtomet hos äldre, ofta med debut några månader efter en livskris. Utslagen är rodnade, skarpt avgränsade, hyperkeratotiska och infiltrerade macule, från några centimeter (nummulär psoriasis) till över 20 cm stora (plackpsoriasis). Fläckarna har silverfärgade fjäll, typiskt är "stearinfjällsfenomen" vid skrapning med öronpinne. Predilektionsställen är armbågar/knän, ryggslut och hårbotten.

Plackpsoriasis (nummulär psoriasis)

Utslagen karaktäriseras av rodnad, fjällande och skarpt avgränsade fält, från några centimeter till över 20 cm stora. Plackpsoriasis uppkommer framför allt på armbågar, knän, ryggslut och hårbotten.

Sitter i hudveck, naveln, öron och underlivet. Utslagen är skarpt avgränsade, rodnade och glänsande macule. Fjällningen syns inte på grund av hydreringen, men fås fram vid skrapning. Omkring 30 procent av alla psoriatiker har utslag i underlivet och fem procent av psoriatikerna har invers psoriasis som enda symtom.

Utslagen vid invers psoriasis sitter i hudveck, navel, öron och underlivet och är skarpt avgränsade, rodnade och glänsande. På grund av hydreringen syns sällan fjällningen.

Psoriasis i hårbotten varierar i tjocklek; från tunn fjällning till tjocka plack. Utslagen sitter oftast i bakhuvudet och i hårfästet (corona seborroica). Hårbottenpsoriasis ses som enda symtom hos 25 procent, men upp till 80 procent har utslag där.

Hårbottenpsoriasis varierar i tjocklek från tunn fjällning till tjocka plack. Utslagen är ofta lokaliserade i bakhuvudet och i hårfästet.

Psoriasis på handryggar förekommer oftare hos den grupp av psoriatiker som blir sämre av solljus.I handflator och på fotsulor är utslagen tjocka, fjällande plack som sitter mer centralt och upp på fotränder och hälar. Utslagen domineras av hyperkeratoser och är måttligt rodnade. Ragader gör det svårt att använda händerna respektive gå.

I handflator och på fotsulor är utslagen tjocka, måttligt rodnande, fjällande plack som är centralt lokaliserade, på fötterna sitter de ofta på hälarna.

Omkring en femtedel av alla psoriatiker blir sämre av solen. Hälften av dessa har en äkta ljuskänslighet, med direkt försämring av psoriasissjukdomen. Resten får först ett soleksem, som sedan övergår i psoriasis (Köbnerfenomen).

Ljusutlöst ljuskänslig psoriasis på rygg

Uppskattningsvis blir en femtedel av alla psoriasisdrabbade sämre av solen. Av dessa har hälften en äkta ljuskänslighet med direkt försämring av utslagen. Övriga får till en början ett soleksem som senare övergår i psoriasis, vilket kallas Köbnerfenomen.

Psoriasis i naglar ser ut på olika sätt beroende på var i nagelapparaten sjukdomen sitter. Vid så kallade fingerborgsnaglar sitter psoriasisen i nagelanlaget och vid övriga typer (distal onycholys samt röda "oljefläckar" är de vanligaste typerna) i nagelbädden. Sextiofem procent har formförändrade naglar vid något tillfälle. Vid psoriasisartrit (och vid svår hudsjukdom) är det mycket vanligt med nagelengagemang.

Hos vissa patienter sitter psoriasisen i nagelanlaget (fingerborgsnaglar), medan andra har sjukdomen i nagelbädden där distal onycholys samt röda "oljefläckar" är de vanligaste symtomen.

Dessa två typer är ovanliga. Vid pustulös psoriasis bildas en mängd små pustler i överhuden och vid erytrodermi är huden generellt rodnad och ödematös. Patienterna har en påtaglig allmänpåverkan och är oftast inläggningsfall. Dessa former utvecklas ibland efter utsättande av perorala steroider eller abrupt avslutad lokalbehandling med kortisonkrämer.

Vid pustulös psoriasis uppstår en mängd små pustler i överhuden.

Upp till 40 procent av psoriatikerna har ledbesvär vid något tillfälle. Vanligaste typen av PsA är entesiter, inflammation i ledband- och senfästen. Synoviter, inflammation i ledkapseln, är mindre vanligt. Dessa är då framför allt belägna i DIP-leder, en eller flera stora leder eller ryggrad. Patognomont för psoriasisartrit är daktylit, så kallade korvfingrar/-tår, där hela fingret/tån blir jämnt svullen. Det finns ingen tydlig korrelation mellan hud och ledpsoriasis. Man kan ha mycket svår psoriasis på huden utan risk för ledbevsär och ledpsoriasis har inte sällan relativt lindriga förändringar på huden. Men alla varianter finns.

Psoriasisartrit (PsA) i fingrar

Psoriasisartrit sitter ofta i DIP-leder, en eller flera stora leder, eller ryggrad. Ett patognomont fynd för dessa patienter är daktylit, det vill säga "korvfingrar/-tår" där hela fingret eller tån blir jämnt svullen.

Diagnosen psoriasis ställs framför allt på klinisk bild:

  • Symmetriska utslag armbågar, knän och ryggslut.
  • Kontrollera hårbotten, crena och naglar.
  • Sitter ofta i irriterad hud och sår (Köbnerfenomen).
  • Hudbiopsi/PAD ger sällan diagnos vid tveksam klinisk diagnos, eftersom histologin kan vara oftast är ospecifik.
  • Fråga efter ledvärk, utslag i crena/underliv.
  • Svalgodling vid guttat psoriasis och vid snabb försämring.

För de allra flesta individer med psoriasis räcker lokalbehandling, ibland endast med mjukgörande krämer. Om lokalbehandling med inte är tillräckligt blir nästa steg oftast ljusbehandling, framför allt med UVB. Omkring 25 procent har medelsvår till svår psoriasis och då krävs ofta systembehandling med tabletter eller med biologiska läkemedel.

famvir dosering metacam

Överlag passar dock den grundläggande psykoanalytiska modellen av psyket väldigt bra ihop med senare neuropsykologiska fynd.

Finns det några psykoanalytiska idéer eller koncept som du anser att vi kan förkasta baserat på neuroforskning?

I stort skulle jag faktiskt svara att det inte är så. Det finns dock ett stort undantag. Mark Solms och ”The conscious id” är ett exempel där anknytningen till neurovetenskap faktiskt lett till en signifikant revision av psykoanalytisk teori. Detta ställer ju en grundaspekt av teorin på huvudet – att det-processer faktiskt är medvetna medan det är jagfunktionerna som är omedvetna, även om även många jagfunktioner också är direkt associerade till medvetandet.

Överlag passar dock den grundläggande psykoanalytiska modellen av psyket väldigt bra ihop med senare neuropsykologiska fynd. Däremot tror jag att det finns specifika delar av psykoanalytisk teori som ingen riktigt undersökt därför att de redan är mer eller mindre förkastade. Ett sådant exempel skulle kunna vara penisavund. Jag känner inte till något vetenskapligt stöd för penisavund, kanske vi alla har penisavund. Kanske kvinnor har penisavund och män har vaginaavund eller livmoderavund. Sådana delar av psykoanalytisk teori har ingen undersökt från ett neurovetenskapligt perspektiv. Däremot kan du såklart argumentera för att penisavund sannolikt existerar tillsammans med många andra typer av avund. Jag antar att samma sak gäller Oidipuskomplexet, det är en speciell typ av teori som kanske bäst ses som ett av många sätt som barn relaterar till sina föräldrar. Jag känner inte till något bra neurovetenskapligt stöd för oidipuskomplexet.

Ett exempel där neurovetenskap däremot ger starkt stöd för psykoanalys är dock drömmar. Där har Mark Solms tydligt argumenterat för att den övergripande neuropsykologiska förståelsen av drömmar och drömmande korresponderar till den neuropsykoanalytiska synen på det.

Vad tror du är det viktigaste terapeuter kan lära sig från neurovetenskap?

För att börja med att svara övergripande: det som som framför allt träder fram när man läser neurovetenskap är att det ger stöd till vår psykoanalytiska modell. Det är någonting väldigt viktigt som psykoterapin kan lära sig. Att den här väldigt viktiga och stundtals överprivilegierade vetenskapen som neurovetenskap är, och som av många anses som den vetenskap som presenterar sanningen, (vilket inte är helt sant, men i vilket fall), att den vetenskapen helt självständigt utvecklar en förståelse för hjärnan som korresponderar med den psykodynamiska modellen. Det ger oss en väldigt god grund även om det inte leder till att vi gör någonting annorlunda i praktiken.

En mer specifik sak som slår en när man lär sig om hjärnan är hur mycket av den som ägnar sig åt sociala och emotionella processer. I och med att så mycket av hjärnan arbetar med social information och att reglera beteende baserat på sociala regler, kan vi tänka oss att det kan vara värt att arbeta med dessa regler. Medicin förändrar ju systemen i hjärnan men inte nödvändigtvis det vi kallar mentala representationer, eller internaliserade objektrelationer, eller regler kring en själv i relation till andra.

jag tror att det finns mycket mer som neurovetenskap skulle kunna lära oss om psykoterapeutisk teknik och vad vi bör förändra i vår teknik

En närliggande sak är all forskning som börjar komma på neuroplasticitet, alltså att om du gör någonting regelbundet kan du förändra hjärnan. Detta har visats i väldigt triviala och kortsiktiga sammanhang, som att spela skalor på piano eller utöva meditation i åtta veckor förändrar hjärnan. Så att ha en regelbunden relation med någon som du känner att du litar på, och att utveckla förmågan att lägga märke till dig själv och uppmärksamma och erkänna saker du upplever konflikter inför, allt det vi gör i psykoterapi, det vet vi att det sannolikt förändrar din hjärna. Detta är i linje med ett växande stöd för att psykodynamisk terapi kan vara precis lika effektiv som KBT, om inte mer, och att psykodynamisk terapi har relaterats till mer långsiktiga positiva utfall.

Men när det kommer till den dagliga kliniska praktiken säger inte neurovetenskapen jättemycket än, men den ger stöd till det vi redan gör. Som i psykodynamisk terapi väntar vi tills patienten känner någonting innan du tar upp det explicit, annars blir det bara intellektualisering. För mig har detta varit viktigt, jag är extra uppmärksam på att inte bara tala om saker på ett intellektuellt plan. Men jag tror att det finns mycket mer som neurovetenskap skulle kunna lära oss om psykoterapeutisk teknik och vad vi bör förändra i vår teknik, men det är sannolikt ännu för tidigt för det.

Vad tror du är det viktigaste ämnet att forska på i framtiden inom detta område?

Jag vet verkligen inte, för det finns så många möjliga fält att utforska! Men för att försöka skissa upp någon form av landskap: metapsykologi, att förstå mer om hur apparaten fungerar. Det finns också dussintals kliniska frågor vi kan utforska närmare – vilka typer av interventioner påverkar vilka patienter på vilka sätt, och hur kan vi använda denna kunskap för att planera våra behandlingar? Jag kan förstå den psykoanalytiska oron att det ska bli en hel lista att bocka av, om patienten har det här och det här ska du göra det här och det här – det bryter ju mot den grundläggande aspekten av psykoanalys att vi oavsett allt annat ska möta patienten där den är. Men samtidigt, om forskning visar att vissa interventioner med vissa patienter verkligen är effektiva medan andra inte är det – ska vi då ignorera det?

En kritik mot kvantitativ forskning på psykoanalys och psykoterapi är att denna typ av koncept och praktik inte går att fånga med kvantitativ forskning, utan att vi, för att beskriva det vi gör, snarare bör ägna åt oss fenomenologisk forskning, fallstudier och liknande. Hur ser du på detta?

Jag håller absolut inte med om det. På vissa sätt kan jag känna att du kanske kan veta från erfarenhet att en god diet och mycket motion är bra för dig, och att det kanske kan vara tillräckligt. Men är det inte också viktigt att veta hur hjärtat fungerar, vad som händer på insidan av hela apparaten?

Varför är den typen av kunskap inte lämplig när andra typer av kunskaper är det?

Det går att kritisera positionen ni beskriver utifrån flera aspekter, varav en är att det är som att den verkar ignorera det faktum att vi alla för in massor med kunskap in i vår kliniska praktik. Varför är den typen av kunskap inte lämplig när andra typer av kunskaper är det? Säg till exempel att du aldrig sett en film i hela ditt liv, och din patient säger att ”det påminner mig om en den här filmen”, då har du inga associationer till vad personen säger. Om personen sen säger ”jag kan inte minnas någonting, jag bara glömmer allt”, då tror jag att det är väldigt värdefullt att ha information om de processer som ligger bakom minne och glömska. Om du vet att höga stressnivåer försämrar hjärnans förmåga att lagra minnen, kan det hjälpa dig att fundera kring om det kan vara stress som påverkar personens minne, och vad ni skulle kunna göra åt det. Om du endast skulle utgå ifrån personens subjektiva upplevelse och enbart stanna i den analytiska processen skulle du ignorera viktiga realiteter som påverkar personens fungerande.

Sist men inte minst, varje person är en individ men vi har också teorier som grupperar människor. Till exempel narcissistisk personlighetsstörning har vissa egenskaper som du ofta ser, likaså otrygg anknytning – så det verkar som att det berikar vår praktik så länge som du inte prackar det på patienten. För mig är det allra viktigaste att använda dessa tankar som provisoriska hypoteser, på samma sätt som varje respons till en patient idealiskt ska vara provisorisk och hypotetisk.

Posted on 27 June 2014 by Karin Lindqvist

Igår var den första officiella konferensdagen på Society for Psychotherapy Researchs (SPR) årliga konferens i Köpenhamn. Under hela konferensen går 12 parallella spår ordnade enligt teman såsom barn/ungdom, processforskning, trauma eller olika terapeutiska metoder. Under förmiddagen presenterades bland annat processforskning på ungdomsterapier gjord med en för ungdomar specialanpassad version av processinstrumentet ”psychotherapy Q-sort”.

En välbesökt panel under förmiddagen handlade om praktikorienterad forskning,

En välbesökt panel under förmiddagen handlade om praktikorienterad forskning, alltså naturalistisk och/eller kliniknära forskning, med både diskussioner och presentationer rörande hur denna bör se ut och med resultat från studier av detta slag.

En forskargrupp vid Penn State University hade skickat ut en enkät till ett stort antal kliniker för att ta reda på vilken typ av forskning kliniker egentligen är intresserade av. Enligt de svar de fick var kliniker absolut mest intresserade av processforskning – alltså forskning som svarar på vad det egentligen är som fungerar i psykoterapi. Kliniker var även intresserade av ämnen såsom forskning på högriskpatienter och utfallsforskning. Hela 70 % av klinikerna som deltog i studien uppgav dessutom att de med största sannolikhet skulle medverka i en forskningsstudie kring deras intresseområde om möjligheten uppkom. Detta var en överraskning för forskarna då det alltid är svårt att rekrytera kliniker till studier, och frågan är väl kanske om detta verkligen stämmer överens med verkligheten om de faktiskt skulle tillfrågas att delta.

I samma panel presenterade Rolf Holmqvist en svensk studie, där även ett annat välbekant namn stod att finna i författarlistan: nämligen psykodynamiskt.nu:s egen Jakob Mechler! Tillsammans har de undersökt ett stort sample, för att titta på andelen patienter som försämras i primärvård och i psykiatri, avseende såväl globalt fungerande som specifika funktions- och symtomskalor. Vidare har de undersökt om det finns några terapeuteffekter avseende försämring i terapi. När dessa resultat publiceras kommer vi med största sannolikhet få skäl att återkomma till dem här på bloggen…

Louis Castonguay, en känd psykoterapiforskare även han vid Penn State University, presenterade en ambitiös processtudie som bland annat undersökte hur patienter upplevde olika typer av interventioner från terapeuter. Studien strävade efter att vara ”kliniskt synton” alltså smälta väl in i klinikens vardag. De lät elva psykologer med olika inriktning från början delta i design och implementering av studien. Psykologerna gick med på att under 24 månader använda vissa skalor för att mäta process efter varje session med vissa patienter, och dessa patienter fick även de fylla i processmått. De fann bland annat att sessioner som av patienten skattades som innehållandes mycket common factors också skattades som högkvalitativa. Detsamma gällde för sessioner som skattades ha hög grad av utforskande interventioner, och sessioner som hade låg grad av styrning. Flera andra interaktionseffekter och fynd fanns också bland resultaten i studien som säkert även denna kommer att ses i tryck snart.

På eftermiddagen hölls en strukturerad diskussion kring barn- och ungdomsterapier

På eftermiddagen hölls en strukturerad diskussion kring barn- och ungdomsterapier där flera forskare gjorde korta inlägg om vad de ser som viktigt framöver för barn- och ungdomsforskningen. Ett stort samtalsämne – precis som på den övriga konferensen – var processforskning. Som det ser ut idag görs merparten på processforskningen på vuxna medan det än så länge är tunt på barn- och ungdomsfronten. Gunnar Carlberg, tidigare chef och rektor på Ericastiftelsen och numer gästprofessor vid Stockholms Universitet, framförde fyra enligt honom viktiga punkter för barn- och ungdomsforskningen:

1) Att fortsätta att forska på tidsbegränsade terapier. Idag har tidsbegränsade terapier för barn och ungdomar lovande resultat. Detta behöver undersökas ytterligare.

2) Föräldrar! Vi saknar till stor del systematisk kunskap om föräldraarbetet i behandling av barn och ungdomar, trots att detta av många kliniker ses som oerhört viktigt.

3) Att fånga barn och ungdomars egna upplevelser av psykoterapi

4) Systematiska studier på mål, förhoppningar och förväntningar i psykoterapi.

Andra viktiga punkter, enligt deltagarna i diskussionen, var till exempel att även forska på yngre barn och spädbarn, att forska på fäder då i princip all föräldraforskning är gjord med mödrar, att se till att förankra utfallsforskning i en tydlig teori om vad det är som leder till förändring, att skapa mer sofistikerade utfallsmått, att fundera på vad som händer mellan sessionerna och att mer specifikt undersöka vad som fungerar för vem.

Den största diskussionsfrågan, som också var syftet, handlade dock om hur barn- och ungdomsforskare inom psykoterapi kunde organisera sig för att optimera den forskning som görs. Ett problem som lyftes var hur forskning ofta sker på helt olika modeller, inom skilda områden och om det är inom samma område, med helt olika mått. Möjligen skulle forskningen tjäna på en samordning mellan olika forskargrupper internationellt. Mötet ledde till flera idéer om hur kontaktytor kan skapas. Det lyftes också hur mycket större forskning inom psykoterapi för barn och ungdomar redan blivit. Flera av deltagarna mindes SPR-konferenser för bara några år sedan då antalet presentationer rörande barn gick att räkna på ena handens fingrar. Detta år hålls det under varje session minst en panel som handlar om forskning rörande barn och ungdomar. Alla var överens om att det kommer att bli spännande att se hur fältet ser ut om ytterligare ett par år!

famvir ingen receptionist

”Jag har lärt mig massor som jag kan använda med mina patienter. Dessutom har jag utvecklats personligen genom utbildningen!”
Tandhygienist

”Hypnos är ett fantastiskt sätt att arbeta med människor och ni som lärare är kunniga och inspirerande.” Psykoterapeut

CHP har även en fortsättningsutbildning i hypnospsykoterapi med traumabearbetning, ego-statesarbete mm, för dig med CHP-grund eller motsvarande + minst steg 1 psykoterapi.
Kursstart: Uppdateras inom kort

Nu har Inger Lundmark släppt sin app Hypnos & Hälsa där du kan hitta en rad olika sköna hypnosinspelningar.

Appen är gratis, inne i hypnosbiblioteket kan du sedan klicka och provlyssna eller göra ett köp så laddas den ner.

CD används inte så mycket längre men om du ändå vill ha en CD, mejla kontakt@ingerlundmark.nu. Om du vill kan du även beställa en specialgjord CD för just dig.

070-593 24 76

Arbetar med individuell psykoterapi, parterapi familjeterapi med eller utan klinisk hypnos. Även ego-stateterapi, traumaterapi, handledning.

Leg. Psykoterapeut, Familjeterapeut, Handledare
Aukt. Dramapedagog (RAD)
Gestalterapi 1
Cert. Hypnosterapeut (ASCH)
Lärare i klinisk hypnos

076-240 34 59

Arbetar med individuell psykoterapi och parterapi med eller utan klinisk hypnos. Även ego-stateterapi, traumaterapi, EMDR samt handledning.

Leg. Psykolog
Leg. Psykoterapeut, Handledare

070-433 70 71

Arbetar med individuell psykoterapi med eller utan klinisk hypnos. Även KBT, schematerapi, traumaterapi, stresshantering.

Socionom
Ek. Mag MBA
Leg. Psykoterapeut

070-830 11 81

Arbetar med individuell psykoterapi, parterapi och familjeterapi med eller utan klinisk hypnos. Även KBT och EMDR. Anitas specialitet är terapi med barn och ungdomar.

Pedagog
Leg. Psykoterapeut
Familjeterapeut
Cert. Hypnosterapeut

070-721 52 89

Arbetar med individuell psykoterapi med eller utan klinisk hypnos. Även Traumafokuserad terapi, KBT, schematerapi, anger management.

Beteendevetare
Leg. Psykoterapeut

Är det något du undrar över går det bra att fråga vårdgivaren här.

Snitt 5, baserat på 8 omdömen

18:13 - 12 feb, 2018
S skrev:
Marianne är jättebra och har hjälp mig mycket att komma vidare efter trauma med emdr. Rekommenderar.

17:00 - 16 nov, 2017
Hanna skrev:
Anita är en helt fantastisk terapeut! Klok, inlyssnande, varm och väldigt mänsklig. Jag har fått hjälp med att bearbeta många jobbiga tankar och känslor, och kommer ut på andra sidan med minskad oro och ångest, ökad självkänsla och ett lättare sinne. Alla mina varmaste rekommendationer!

15:42 - 23 apr, 2017
Lotta skrev:
Jag kände direkt tillit till Inger och gick hos henne under knappt ett år. Under det året blev jag hjälpt med mitt grundtrauma som påverkat hela mitt liv och är idag en mycket gladare människa ed stärkt självförtroende och självkänsla som inte längre är rädd för att bli deprimerad. Jag slutade terapin för cirka ett halvår sedan men känner fortfarande hur terapin hjälper mig dagligen, den mognar och växer och utvecklas hela tiden. Dessutom lyssnar jag på inspelningar med Ingers hypnosterapi dagligen då de stärker mig i min fortsatta utveckling.

13:20 - 10 maj, 2016
Helene skrev:
Jag har varit storrökare i över 30 år, efter två möten med Inger så slutade jag tvärt. Helt fantastiskt, nu har det gått 5 veckor och jag tänker inte ens på att röka! Äntligen slipper jag att stinka rök, tack Inger!

14:10 - 24 nov, 2014
Cecilia skrev:
Efter 26 års beroende av snus så bestämde jag mig för att prova hypnos för att bli snusfri. Jag träffade Inger vid två tillfällen i mars 2014 och nu åtta månader efteråt är det fortfarande nästan lite overkligt att det fungerade så bra! Inger är en fantastisk person som inger förtroende och utstrålar värme, det är ingen tvekan om att hon har lång erfarenhet och vet vad hon håller på med. Jag är oändligt tacksam för hjälpen och njuter av varje snusfri dag!!

10:34 - 22 okt, 2014
Tacksam skrev:
Jag har gått hos Inger Lundmark i omgångar vid olika skeden av mitt liv och mitt mående. Inger har alltid varit inkännande och har alltid mött mig där jag för tillfället befunnit mig i min utveckling. Med respekt, värme och genom att vara flexibel inför mina behov, har hon hjälpt mig att komma vidare och uppåt i livet. Jag lever, vilket jag inte är säker på att jag hade gjort utan Ingers trygghet och hennes varma bemötande. Nu lever jag inte bara, utan nu vill jag dessutom verkligen leva. Jag känner en djup tacksamhet inför det medmänskliga, varma omhändertagandet som Inger har givit mig när jag som mest behövt det. Tack Inger!

15:01 - 05 okt, 2013
Helén skrev:
Jag har känt mig mycket trygg och haft stor tillit till min terapeut under några år av hypnosterapi på Grinden. Jag har fått redskap att ta hand om mig själv och mina starka känslor. Jag har lättare att förhålla mig till det som händer i mitt liv och har mer avspända relationer både yrkesmässigt och privat. Idag har jag mer kontakt med min sårbarhet, min styrka och mitt mod att vara den jag är. Jag är mer öppen och vågar kommunicera mina känslor och tankar i mycket större utsträckning och känner mig mer äkta och hemma mig. Jag känner tacksamhet för att jag gav mig själv chansen att gå i hypnosterapi.

14:25 - 03 okt, 2013
Felicia Hume skrev:
Jag hade gått i sex år i psykodynamisk terapi och stod nu inför att ta mig ut ur både depression och lossa gamla barndomstyngder. Med hjälp av Inger Lundmark och hennes hypnosterapi kunde jag gå till djupet med mina barndomsupplevelser, få hjälp att förhålla mig till dem och lära mig skilja på mig själv som barn och som vuxen. Jag fick också verktyg för att upprätta inre gränser och och även bryta mig loss från destruktiva sammanhang, beteenden och mönster. Jag fick i henne en trygg följeslagare i mina egna tillbakablickar. Det hjälpte mig att hitta fram till den jag vill vara och är. Jag skrev om mina upplevelser och det blev den slutgiltiga pusselbiten till att bli en helare och vuxen människa. Hypnosterapin blev ett konkret och ett direkt livsavgörande steg på den vägen. Jag har rekommenderat Inger Lundmark till många av mina vänner och kommer fortsätta att göra det!

Vi arbetar även med handledning, för psykoterapeuter och inom organisationer.

Vi erbjuder kort- och långtidsbehandlingar vid trauma, relationsproblem, stress, sömnstörningar, ångest, fobier, vid sviktande självförtroende/självkänsla, depression, mm.

Psykoterapeuten rådgör med dig och anpassar behandlingsmetod utifrån just dina behov, önskemål och förutsättningar.

Att arbeta med hypnos är att bjuda in upplevelsedelar av hjärnan, att i ett avslappnat tillstånd nå och använda inre bilder, sinnesintryck mm, vilket ofta är ett mycket verksamt sätt att åstadkomma förändring av olika slag. All terapi är ett arbete, men med hypnos blir det ofta mer lustfyllt, kreativt, och går ofta fortare än vid enbart samtal.

biaxin er 500 mg