lasuna online stopwatch

billig lasuna herb

Hillevi var rädd att om hon väl började prata om sex på en alltför detaljerad nivå så skulle hon förlora kontrollen över sina utsagor, den terapeutiska relationen skulle bli alltför intim och hon skulle känna sig ”uppfläkt”. Terapeuten skulle kunna ”överraska” henne med sexuellt material när hon inte var beredd, och ”ta upp det hux flux när som helst!”. Men Hillevi beskriver också en oro för att även terapeuten skulle förlora kontrollen. Man får en bild av hur de båda står maktlösa medan en störtflod av explicit sexuellt material sköljer över dem. Det är tydligt att Hillevi inte var trygg med att hennes terapeut skulle kunna hantera situationen. Detta innebär givetvis inte nödvändigtvis att hennes terapeut verkligen skulle ha varit så oförmögen som Hillevi befarade, men denna hennes rädsla gjorde att hon avstod från att prata konkret och detaljerat om sex, vilket hon i efterhand beklagar. En annan informant, Elin, hade en rakt motsatt upplevelse. Hon beskriver hur hennes terapeut gjorde det möjligt för henne att undersöka sina känslor i relation till sex och sexualitet utan att drunkna i dem. Istället för att, som i Hillevis fall, bli en del av en hotande kontrollförlust blev Elins terapeut en trygghet och ett stöd. Kanske var det viktigt att det var Elins terapeut som förde in deras samtal på sex och sexualitet, eftersom detta gav terapeuten en chans att visa att hon var både kapabel och beredd att hantera dessa ämnen. Att ta upp dessa ämnen innebär inte att terapeuten bör bortse från eller köra över patientens motstånd och/eller önskningar om vad terapin ska beröra och inte. Terapeutens uppgift är inte att oavsett omständigheter se till att ett samtal om sex och sexualitet blir av, utan att erbjuda en möjlighet till detta, och att underlätta för de patienter som faktiskt vill arbeta med dessa ämnen.

Är psykoterapeuter rädda för att ta upp frågor om sex och sexualitet? Våra informanter beskriver skiftande erfarenheter. Endast två av dem uppger att deras terapeuter tagit initiativ till samtal om sex eller sexualitet, medan flera efterfrågar mer aktivt undersökande från terapeuten. Terapeuten har i kraft av sin yrkesroll en stor makt när det gäller att sätta agendan för det terapeutiska samtalet, och vi menar att det är terapeutens ansvar att på olika sätt visa att också svåra ämnen är möjliga att prata om i terapin. Även om många terapeuter följer teoretiska riktlinjer om att inte styra den terapeutiska processen, genom exempelvis direkta frågor eller genom att fokusera på ett visst område, är det deras uppgift att skapa en såpass tillåtande atmosfär att patienten känner sig fri att ta upp vad helst som faller henne eller honom in. Shalev och Yerushalmi (2009) påpekar att en ond cirkel lätt uppstår, där patientens tendens att undvika sex och sexualitet explicit eller implicit förstärks av terapeutens agerande. Då terapeuten inte aktivt undersöker ett område, blir det upp till patienten att ta initiativet. Våra resultat talar för att en alltför icke-styrande terapeut riskerar att lägga över onödigt mycket ansvar på patienten. Det kan vara svårt för patienten att bedöma huruvida något är viktigt att ta upp, och det kan också kännas svårt att verkligen ta upp sådant man faktiskt vill ta upp.

Karin betonar flera gånger hur viktigt det var för henne att inte börja ta ansvar för terapisituationen. Hon tyckte att det var terapeutens sak att ta reda på hennes sexuella läggning, och när terapeuten inte frågade kom det att dröja innan Karins bisexualitet blev uttalad. Att som terapeut tro sig veta saker om sin patient som man faktiskt inte vet är givetvis problematiskt. Vi menar att det också finns skäl att tro att det finns en generell riktning i dessa antaganden, nämligen att terapeuten tenderar att tillskriva patienten mer normativa beteenden. Flera av våra informanter beskriver att det tidigt i deras terapier skapades en berättelse om dem själva och deras liv, och att denna berättelse kunde vara svår att förändra när den väl etablerats. Ur detta perspektiv framstår det som svårmotiverat att man som terapeut inte under bedömningssamtalen eller åtminstone relativt tidigt i terapin undersöker sin patients sexuella läggning. Karin menar att ett bra sätt att som terapeut göra det lättare för klienten att berätta om exempelvis sexuell läggning vore att helt enkelt fråga: finns det någonting som du tycker att jag behöver veta om dig? Sofia tycker att det skulle hjälpa om undersökandet av sex och sexualitet var mer formaliserat, som ett obligatorium snarare än något som terapeuten själv valt att intressera sig för.

Ju mindre aktivt styrande terapeuten är, desto större utrymme får rimligen patientens förförståelse. För Sven var det självklart att hans terapeut var intresserad av frågor om sex och sexualitet. Han berättar att han tänkte att ”om inte en psykoanalytiker tycker att [en sexuell fantasi] är någonting att bry sig om, då är det väl inget att bry sig om”.

Terapeuten och det sexuella materialet

Både Kim och Karin beskriver hur terapeuten skiftat fokus då de kommit in på konkreta sexuella situationer. Kims terapeut verkar ha försökt undersöka Kims känslor kring hans sexuella relationer, men inte varit särskilt intresserad av de specifikt sexuella aspekterna av Kims berättelser. Karins terapeut tenderade att skifta nivå bort från samtal om konkreta sexuella situationer, för att istället fokusera på sexualitet i allmänhet, och på behov mer generellt.

Green (1995 och 1997), Fonagy (2006) och Target (2007) framhåller objektrelationsteorins ökade inflytande som en förklaring till sexualitetens minskade utrymme inom psykodynamisk psykoterapi. De menar att objektrelationsteorins fokus på tidiga relationer resulterat i att psykosexualiteten numera tenderar att betraktas som något som döljer andra, icke-sexuella, objektkonflikter snarare än omvänt. Istället för att sexualiteten ses som något specifikt och eget uppfattas den som en av många arenor för relationer. Fonagy poängterar dock att det inte finns någon inbyggd motsättning mellan objektrelationsteorin och en betoning av sexualitetens betydelse, och framhåller att många objektrelationella modeller har bidragit till förståelsen av sexualiteten. Green (1995) ser också en tendens att betrakta sexuellt material som ett försvar mot andra, dolda, aspekter bortom sexualiteten. Green kontrasterar en klassisk psykodynamisk syn på sexualiteten som arkaisk, mot objektrelationsteorins syn på den som ett defensivt försvar. Kanske är det detta som tar sig uttryck i terapeuternas agerande i de situationer Kim och Karin beskriver. Terapeuterna rör sig bort från det konkreta sexuella materialet för att istället utforska aspekter bortom detta: i Kims fall tidiga relationer, och i Karins fall hennes relation till sex och att uttrycka behov.

När Elin uttrycker sig diffust och flytande är det terapeuten som konkretiserar och aktivt utforskar det sexuellas roll i det Elin beskriver.

Både Karin och Kim upplevde att deras terapeuter rörde sig bort från det konkreta sexpratet för att de hade svårt att hantera det. Men kanske skulle man istället kunna förstå terapeuternas agerande som utslag av terapeutisk metod. Fonagy (2006) och Target (2007) menar att sexuellt material i objektrelationssammanhang tenderar att lämnas outforskat på samma sätt som det manifesta innehållet i drömmar sätts åt sidan då man fokuserar på latent material. Kim och Karin hade båda en önskan att prata konkret om sexuella situationer, och de blev frustrerade då denna önskan inte tillgodosågs. Om terapeuternas fokusskiften var medvetna val så hade det kanske varit positivt om terapeuterna på något sätt förklarat detta, alternativt inte haft så bråttom utan låtit Kim och Karin prata om konkret sex en stund innan de styrt samtalet mot andra områden. Elins erfarenheter framstår i mycket som raka motsatsen till Kims och Karins. När Elin uttrycker sig diffust och flytande är det terapeuten som konkretiserar och aktivt utforskar det sexuellas roll i det Elin beskriver.

Elin, Linda och Sven beskriver alla erfarenheter av att deras terapeuter normaliserat saker de tagit upp i terapin. Obegi (2008) skriver att patienter vänder sig till sina terapeuter med en förhoppning om en försäkran att deras psykologiska tillstånd är hanterbara och ”normala”. I detta sammanhang är terapeutens roll som expert central. Att med den psykoterapeutiska yrkesrollen i ryggen förklara att ett beteende är normalt, eller åtminstone acceptabelt, får en annan tyngd än om en vän eller anhörig skulle göra samma sak. Obegi (2008) framställer normaliserandet som en förutsättning för ett vidare terapeutiskt arbete, vilket liknar Elins beskrivning. Elins terapeut normaliserade själva det att ha behov, vilket bland annat gjorde det möjligt för Elin att våga närma sig sexuella teman. Madill och Barkman (1997) framhåller tvärtom betydelsen av att patientens symptom inte normaliseras. Att inte normalisera patientens erfarenheter innebär att de ses som viktiga, som någonting utanför den ”normala” erfarenheten, och därmed som något att arbeta med i terapin. Linda upplevde att hennes terapeut tenderade att avfärda hennes sexuella problem med att ”så gör ju alla”. Kanske var det just ett icke-normaliserande som Linda hade behövt. Sven beskriver ytterligare en erfarenhet. I hans fall verkar terapeutens normaliserande ha varit allt Sven behövde för att kunna släppa sin oro. Kanske hade Svens förförståelse av sin terapeut som intresserad av sex och sexualitet betydelse för detta. Medan Linda hade ett lidande och ett behov av att faktiskt arbeta med det som hennes terapeut istället normaliserade, verkar Sven mest ha behövt höra att han var okej.

I en sådan laddad relationell kontext har parterna, enligt Target, att välja mellan att antingen ignorera sexuella teman, eller tolka om dem så att de ”egentligen” inte handlar om sex.

Sexprat och den terapeutiska relationen

Target (2007) påpekar att psykosexualiteten försvunnit ur fokus parallellt med att synen på överföring förändrats. Genom att erkänna betydelsen av den ”verkliga” relationen mellan patient och terapeut, istället för att ensidigt fokusera på överföringsrelationen, överger terapeuten sin trygga position som distanserad betraktare. I en terapeutisk miljö som betonar det relationella är det inte längre möjligt att lyfta bort terapeutens känslomässiga engagemang ur den kliniska situationen. Fonagy (2006) menar att det i en framgångsrik terapi är oundvikligt att terapeuten förälskar sig i sin klient, och att hans eller hennes sexuella känslor på så sätt kommer att tränga in i relationen. Sammantaget kan detta göra det mer komplicerat för både patient och terapeut att förhålla sig till sexuellt material. I en sådan laddad relationell kontext har parterna, enligt Target, att välja mellan att antingen ignorera sexuella teman, eller tolka om dem så att de ”egentligen” inte handlar om sex. Target gör en jämförelse med föräldern som ignorerar det sexuellt upphetsade barnet, alternativt bemöter barnets sexuella upphetsning som något annat än vad den egentligen är.

Flera av våra informanter beskriver en rädsla inför att ta upp sexuella teman i terapin, en rädsla som alltså enligt Fonagy är fullt förståelig, och kanske till och med befogad. Hillevi befarade att både hon och hennes terapeut skulle förlora kontrollen över terapin, medan Sofia var rädd att relationen mellan henne och hennes terapeut skulle ”smutsas ned”.

Karin, som är bisexuell, menar också att det var lättare att prata utförligt och detaljerat om sex med sin kvinnliga terapeut när det handlade om hennes heterosexuella relation. Hon beskriver hur terapeuten ser och relaterar till henne på ett nytt sätt efter att hon berättat om sin flickvän. Karin själv förklarar terapeutens nya förhållningssätt som ett utslag av bristande hbtq-kompetens, men man skulle kanske också kunna hävda att när hon kommer ut som bisexuell, blir en sexualisering av den terapeutiska relationen mer möjlig. Denna sexualisering verkar accelereras av att prata konkret och explicit om sex. Kanske kan man förstå terapeutens skifte av fokus från sexuell praktik till sexualitet i allmänhet, från det konkreta till det mer abstrakta som hennes försök att kyla ner en relation som annars riskerar att bli överhettad. Möjligtvis är det något sådant Sofia eftersträvar när hon föreslår att terapeuten ska undersöka sex och sexualitet på ett mer formaliserat sätt. Genom standardiserade frågor skulle terapeuten lyfta sexpratet från relationen och in i funktionen som psykolog. Terapeuten skulle inte fråga för att hon var nyfiken utan som en del av hennes professionella agerande som terapeut.

Kanske ligger en förklaring till svårigheten i att sex och psykoterapi på vissa plan är så lika.

Våra informanter menar att den terapeutiska situationen erbjuder en möjlighet att prata om sex och sexualitet på ett nytt sätt. Men att göra det på ett bra sätt är långt ifrån enkelt. Kanske ligger en förklaring till svårigheten i att sex och psykoterapi på vissa plan är så lika. Fonagy (2006) menar att psykoanalys som handling, inte som terapeutisk process, liknar den sexuella upphetsningen. I både psykoterapin och i det sexuella mötet överskrids interpersonella gränser, och man närmar sig ”det mystiska” i den andra. Fonagy skriver: ”I can think of only two categories of interpersonal interaction where the exchange of subjectivities across a person’s physical boundaries is both mutually desired and legitimized: one is normal sexual excitement, and the other is psychoanalysis”.

För personer med en icke-heterosexuell läggning medför det stora utmaningar att leva i ett heterosexistiskt samhälle. Många hbtq-personer upplever stigmatisering, diskriminering, heterosexism, våld, och ett underskott av socialt stöd. Detta är några av anledningarna till varför hbtq-personer löper större risk att drabbas av psykisk sjukdom jämfört med heterosexuella. Och tyvärr verkar heteronormen ofta tränga in även i terapirummet.

Hillevi har dock god erfarenhet av att berätta om sin sexualitet inför sin terapeut. Hon beskriver att hon till en början var rädd för att hennes terapeut skulle ”grotta ner sig” överdrivet mycket i hennes bisexualitet, men att hon blev positivt överraskad när han släppte ämnet ganska raskt och utan att problematisera det. Hon fick aldrig ”någon känsla någonsin av att han satt och försökte gräva i någonting som inte var egentligen viktigt”.

ett överdrivet fokus på sådant som klienten inte uppfattar som problematiskt är speciellt ohjälpsamt

Kim, som definierar sig som queer, upplevde å andra sidan sin terapeut som ”groteskt normativ”, och att hon fokuserade överdrivet mycket på hans polyamori, detta trots att terapeuten hade en uttalad hbt-kompetens. Han uttrycker att terapeutens fokus på att han har flera parallella kärleksrelationer inte bara var tröttsamt utan också mycket frustrerande. Många forskare (se exempelvis APA, 2011; Garnets et al., 1991; Israel et al., 2008a; Israel et al. 2008b) menar att just ett överdrivet fokus på sådant som klienten inte uppfattar som problematiskt är speciellt ohjälpsamtoch att vissa terapier snarare påminner om övertalning och omvändelse, än om läkning.

Karin upplevde att hon måste förklara grundläggande hbtq-begrepp för sin terapeut, vilket irriterade henne. Hon säger bland annat att hon fick ”skriva om vissa ord för att det ska bli mer förståeligt” och att hon var tvungen att ”heterofiera sitt eget språk”. En av de faktorer som identifierats som speciellt ohjälpsamma i terapi med hbtq-klienter är terapeutens bristande kunskap. Karin tvingades undervisa sin terapeut vilket ledde till både irritation och oro, men framförallt en förskjutning av ansvar. När de invanda etablerade rollerna frångicks riskerades den terapeutiska alliansen att undermineras.

För både Karin och Hillevi var det laddat att berätta för terapeuten om sin bisexualitet. Vanligt är att bisexualitet inte betraktas som en giltig sexuell läggning, utan snarare ses som ett övergångsstadium mellan hetero- och homosexualitet. I ett monosexistiskt samhälle, där normen bjuder att begäret är riktat mot antingen kvinnor eller män och aldrig både och, är det vanligare att en ickeheterosexuell patient tolkas som homosexuell än som bisexuell. Karin snuddar vid det problematiska i att inte tillhöra någon av kategorierna homo- eller heterosexuell när hon funderar på vilken typ av terapeut hon skulle vilja gå till. Hos sin nuvarande terapeut känner hon sig inte bekväm med att prata om sin lesbiska relation, men samtidigt tror hon att det skulle vara problematiskt att ta upp sina heterosexuella erfarenheter med en ”superflataterapeut”. Israel et al. (2008a) menar att det är hjälpsamt om sexuell läggning kommer upp tidigt i terapiprocessen, oavsett om det relaterar till klientens sökorsak. Terapeuten måste således hitta en balans och lyckas att göra sexualiteten pratbar och synlig utan att göra den till ett större problem än den är för patienten.

Karin frågar sig vilken hbtq-kompetens man egentligen kan förvänta sig av sin terapeut. American Psychological Association (2011) har för att besvara den frågan ställt upp riktlinjer för psykologer i deras arbete med hbtq-patienter. De 21 förhållandevis utförliga riktlinjerna syftar till att ge vägledning vad gäller kliniskt arbete, utbildning och forskning (APA, 2011).

I sexualiteten och i den sexuella praktiken flätas vår identitet, vår utvecklingspsykologiska historia och våra relationella mönster samman.

I sexualiteten och i den sexuella praktiken flätas vår identitet, vår utvecklingspsykologiska historia och våra relationella mönster samman. Det finns få arenor där våra unika upplevelser möter samhälleliga värderingar och kulturella normer på samma påtagliga sätt. Det är därför inte konstigt att dessa ämnen är laddade och ofta svåra att närma sig, och att detta gäller även i terapisituationen. Vi tror att psykoterapi skulle kunna erbjuda en unik möjlighet att undersöka dessa områden på djupet. Men detta sker inte automatiskt. Framgångsrika terapier är beroende av skickliga terapeuter.

Att aktivt fråga om detta område är också ett sätt att visa att det är möjligt att tala om.

Vi menar att det är psykoterapeutens uppgift att aktivt visa sina patienter att det går att prata om allting i terapin, att inga områden är tabu. Att nöja sig med att inte avvisa ämnen då patienten själv tar upp dessa är inte tillräckligt. Det är av uppenbara skäl viktigt att som terapeut få en hyfsat korrekt och heltäckande bild av sin patient, och att utelämna sexualiteten gör denna bild påtagligt begränsad. Att aktivt fråga om detta område är också ett sätt att visa att det är möjligt att tala om. Det kan vara svårt för patienten att senare i terapin ändra en redan etablerad berättelse om sig själv, varför det är viktigt att faktiskt fråga om exempelvis sexuell läggning istället för att göra mer eller mindre välgrundade gissningar. Ytterligare ett skäl att initiera samtal om sex och sexualitet redan i terapins inledningsskede är att det kan vara lättare för patienten att prata om dessa ämnen innan den terapeutiska relationen, med dess överförings- och motöverföringsreaktioner, etablerats. Syftet med att som terapeut initiera samtal om sex och sexualitet är inte att ställa till med ett påträngande korsförhör, utan att göra det möjligt för patienten att berätta.

Syftet med att som terapeut initiera samtal om sex och sexualitet är inte att ställa till med ett påträngande korsförhör, utan att göra det möjligt för patienten att berätta.

Många äldre psykodynamiska teorier kan uppfattas som daterade och svåra att kombinera med ett feministiskt, socialkonstruktivistiskt synsätt. Samtidigt hämtar queerteoretiker som Judith Butler och Gayle Rubin mycket idéer från den tidiga psykoanalysen. Att det psykodynamiska perspektivet inte skulle ha något att bidra med när det gäller vår förståelse såväl som vårt hanterande av vår sexualitet framstår som ett stort misslyckande. Att formulera en trovärdig teori om sexualiteten är därför en central uppgift för framtidens psykodynamiker.

Med tanke på sexualitetens centrala roll i den tidiga psykodynamiska teorin och praktiken framstår det som än mer paradoxalt att psykodynamiska psykoterapeuter numera i så hög utsträckning verkar betrakta den som något som ligger utanför deras kompetensområde. Är denna upplevda kompetensbrist inte bara ett utslag av dåligt självförtroende utan ett uttryck för en verklig inkompetens finns det skäl att se över psykolog- och psykoterapeutbildningarnas undervisning kring sexualitet.

Sex och sexualitet utgör centrala och oskiljaktiga delar av vad det är att vara människa, de berör våra mest intima och privata erfarenheter. Psykodynamisk psykoterapi borde även i vår tid, eller kanske rentav särskilt i vår tid, kunna erbjuda en unik möjlighet att på allvar arbeta med dessa frågor, utan plattityder, förenklingar och undanflykter.

American Psychological Association (2011). Guidelines for Psychological Practice with Lesbian, Gay, and Bisexual Clients. [Elektronisk version]. American Psychologist. Hämtad 14 september 2011, från www.apa.org/pi/lgbt/resources/guidelines.aspx.

koeb generisk lasuna food

Der kan tillige være ledgener, mens egentlig psoriasisgigt forekommer sjældent. Psoriasis er for langt de fleste en fredelig hudsygdom, og den smitter ikke fra én person til en anden.

Selvom der kan være bakterier i de enkelte psoriasispletter, så er der kun sjældent infektion i huden, og der er ikke noget til hinder for, at personer med psoriasis får foretaget operationer.

Skællene dannes, fordi overhudscellerne deler sig 6 gange så hurtigt som normalt. De enkelte celler når så ikke at modnes og danne det glatte overfladelag, som karakteriserer normal hud. Skællene er sprøde, og der kommer let blødning, hvis man bliver ved at kradse. Hurtig celledeling forbindes ofte med kræft, men psoriasis er ikke en kræftsygdom. Der er tale om en helt fredelig, øget celledeling.

I forbindelse med den hurtige celledeling udvides hudens blodkar. Derfor fremtræder psoriasispletterne i reglen røde og irriterede.

Immunsystemet er meget aktivt ved udvikling af psoriasis. Præcist hvilke faktorer, som aktiverer immunsystemet, er ikke kendt i detaljer. Den nye viden om immunsystemets medvirken til udvikling af psoriasis er basis for nye behandlingsprincipper med antistoffer (modstoffer).

Der er i nogle familier en arvelig tendens til at udvikle psoriasis. Arvegangen er kompliceret, og det er langtfra sikkert, at ens børn får psoriasis, selv om man selv har det. Risikoen for, at et barn får psoriasis, hvis én af forældrene har sygdommen, er ca. 15%. Hvis begge forældre har psoriasis er risikoen 50%. Arven er bl.a. knyttet til visse vævstyper.

Hudsygdommen findes over hele verden, men med varierende hyppighed. I Danmark har 2-3% af befolkningen psoriasis, dvs. 100-150.000 personer. Sværhedsgraden varierer meget, men langt de fleste har mild sygdom, med kun få pletter og kun udbrud i perioder af livet.

Psoriasis ses sjældent i barnealderen. Hos de fleste kommer de første pletter i ung voksenalder, men en betragtelig del får først sygdommen omkring 50 års alderen. Meget tyder på, at forløbet af psoriasis er mere fredeligt, jo senere i livet, den opstår.

De personer, som har arvet tendensen til at udvikle psoriasis, kan få udbrud af sygdommen i forbindelse med infektionssygdomme, specielt infektioner forårsaget af hæmolytiske streptokokker. Disse kan give anledning til halsbetændelse, evt. til infektion ved endetarmen hos børn. I forløbet af en sådan infektion ses jævnligt et stort udbrud af småplettet psoriasis, kaldet guttat eller dråbeformet psoriasis.

Meget tyder på, at stressreaktioner kan forårsage udbrud af psoriasis eller forstærke eksisterende udbrud. Hos personer, som er under stort psykisk pres, er det derfor vanskeligt at gennemføre en effektiv behandling af sygdommen.

Nogle medikamenter kan få sygdommen til at bryde ud. Det drejer sig om nogle malariamidler som klorokin- og hydroxyklorokin, lithium, som anvendes til behandling af psykiske lidelser og hjertemedicin som betablokkere. Der er dog mange med psoriasis, som kan tage disse medikamenter, uden der kommer udbrud af psoriasis. Man må sammen med sin læge afveje fordele og ulemper ved medicinen, hvis det er af stor betydning, at man får denne. Daglig indtagelse af store mængder alkohol kan ligeledes forårsage udbrud af psoriasis og samtidig betyde, at det er vanskeligt at opnå et tilfredsstillende behandlingsresultat.

Fysisk påvirkning af huden med krads fra kæledyr eller planter kan fremprovokere psoriasis i de områder, der bliver kradset op. Tilsvarende kan vanekradsning af elementer f.eks. i nakken medføre, at disse er vanskelige at behandle.

Værktøj som hviler i bestemte hudområder i hænderne kan medføre psoriasis på kontaktstedet, ligesom arbejde på knæ kan medføre stædige pletter på knæene.

De fleste med psoriasis har glæde af sol og havbade. Hos få procent kan sol forårsage eller forstærke et psoriasisudbrud, som i så fald hyppigt viser sig på hænderne og/eller i ansigtet.

Den enkelte psoriasisplet er meget skarpt afgrænset i forhold til den omgivende, normale hud. Pletterne er mere eller mindre rød. Der er afskalning, som kan variere fra så lidt, at det kun kan vises ved at kradse i huden, til massive skorper på de enkelte pletter.

Psoriasis på albuerne (plaques)

Psoriasis på overkroppen og armene

Hos de fleste er der ingen eller kun moderat kløe, men enkelte med psoriasis er stærkt plaget af kløe. Et stort dagligt alkoholforbrug øger i reglen kløetendensen.

Heldigvis er de hudområder, hvor psoriasis er mest almindelig, dækket af tøj eller hår. Albuer og knæ er de hudområder, som hyppigst angribes, men mange har tillige pletter i hårbund og på kroppen. Ansigt og hænder går i reglen fri, omend der kan være pletter i hårkanten i panden og bag ørerne.

En speciel, småplettet form ses af og til hos unge, som har haft halsbetændelse forårsaget af streptokokker. Udbruddet kommer i løbet af få uger og kan dække store dele af hudoverfladen. Det er ofte det første udbrud af psoriasis, som viser sig på denne måde, og det virker skræmmende på de fleste, som får det. Heldigvis svinder et sådant udbrud efterhånden uden behandling, ellers er sol eller lysbade hos en hudlæge effektive behandlinger. Halsbetændelsen skal naturligvis også behandles.

Der er negleforandringer hos mange personer med psoriasis. Hvis psoriasiselementerne findes, hvor neglen dannes (modsat den fri kant), falder skællene af og efterlader små huller i neglepladen (fingerbølprik), som kan sidde i grupper på neglene. Hvis psoriasis sidder under neglepladen, ses gullige pletter under neglen (oliepletter). Når neglen vokser ud, løsnes denne let svarende til oliepletterne, og neglen vil da fremtræde som delvist løs. Der kan også ses fortykkede negle og negle, som misfarves, fordi der trænger bakterier og svampe ind i de defekte negle.

Negleforandringerne kan dels være skæmmende, dels kan de hæmme gribefunktionen ved arbejde med finmekanik, og der kan samles snavs og olie under delvist løsnede negle. Det samme gælder ved psoriasis på hænderne. Denne type psoriasis forværres af vådt arbejde, arbejde med olie og mekanisk belastende arbejde.

Psoriasis i hårbunden er speciel ved, at håret holder på skællene, så disse kan samles til store skorper.

Hos nogle findes psoriasis i indelukkede og varme hudområder som armhuler, under bryster, i navlen og i lyskefolder og mellem ballerne (invers psoriasis). I disse tilfælde ses skarpt afgrænset rødme, af og til med væsken, men sjældent med skæl. Invers psoriasis kan medføre svie og sekundær infektion i væskende hudområder.

I specielle tilfælde viser psoriasis sig som små pusholdige hudområder, mest almindeligt i håndflader og fodsåler. Selvom sådanne udbrud ser ud til at være smitsomme på grund af pusindholdet, så er der ikke bakterier eller andre mikroorganismer til stede, så der er ingen smitterisiko.

Mange med psoriasis har ledsmerter, men det er heldigvis kun få procent, som udvikler egentlig gigt med hævelse og destruktion af led. Læs mere om psoriasisgigt her.

Diagnosen af psoriasis på huden stilles bedst ved at se på og undersøge huden. Hvis lægen er i tvivl om diagnosen, kan en lille hudprøve, som skæres ud af psoriasispletten, være til hjælp ved diagnosen.

Der findes ingen blodprøver, som kan anvendes til at stille diagnosen psoriasis. Ved gigtsymptomer kan blodprøver være nyttige til at skelne psoriasisgigt fra leddegigt.

Ved psoriasis i negle kan det være aktuelt at foretage svampeundersøgelse af neglen, da neglesvamp, specielt i tånegle, kan ligne psoriasis.

Der findes mange midler til behandling af psoriasis. Man skal dog gøre sig klart, at da arven til at kunne udvikle psoriasis er den vigtigste faktor for sygdommen, så findes der ikke metoder til at fjerne den helt. Der kan være lange perioder i psoriasispatientens liv, hvor der ikke er udbrud eller meget få pletter og dermed ikke behov for behandling.

Hvis man skal behandle, bør man gøre sig klart, hvad man gerne vil opnå. Kløe og andre gener kan være årsag til ihærdig behandling, eller der kan være æstetisk ubehag ved idelig dryssen på tøjet eller blodpletter på grund af kradsning i pletterne.

Beslutning om valg af behandling omfatter også vurdering af besvær og ubehag ved smørebehandling, bivirkninger fra tabletbehandling og besvær ved mange lægebesøg, hvis der skal behandles med lys flere gange om ugen. Endelig kan prisen for behandlingen spille en rolle.

lasuna uden reception

Ledbesvær ved psoriasis (psoriasisartrit)
Psoriasisartrit er en inflammatorisk ledsygdom, som rammer mennesker med psoriasis. Omkring 30-40 % af alle psoriasispatienter er også ramt af psoriasisartrit. Denne tilstand er blevet mere og mere almindeligt i Sverige. Dog er det stadig en sygdom, der er ukendt og uudforsket, og hvor man endnu ikke helt har fastlagt, hvilke faktorer, der forårsager sygdomstilstanden. En blanding af ydre faktorer og arvelighed tror man kan have den største indvirkning.

Både psoriasis og psoriasisartrit er kroniske inflammationssygdomme. En inflammation ved psoriasisartrit starter i området omkring muskel- og senetilhæftninger. Når inflammationen når leddene, bliver det en ledinflammation, en artrit. Som regel starter en inflammation i større muskeltilhæftninger. Dette kan være rundt om knæene, albueled eller over hoftebenskammene. Også større dele af ryggen kan rammes. Præcis som ved psoriasis er det almindeligt, at psoriasisartrit ses i en symmetrisk opbygning, hvor begge led på kroppen bliver angrebet samtidig.

Ved psoriasisartrit kan symptomerne variere kraftigt mellem mennesker. Nogle har milde symptomer, som er tilfældige og kun påvirker nogle få led, samtidig med at andre kan have aggressive symptomer, som slutter med nedbrydning af led eller funktionshæmning, hvis sygdommen ikke behandles.

Der er en række symptomer, som tyder på, at man har fået psoriasisartrit:

  • – Stivhed
  • – Hævede led
  • – Ømhed
  • – Træthed
  • – Bevægelses- og hvilesmerter
  • – Varmeøgning i leddene

Psoriasisartrit er en kronisk ledsygdom, som let forveksles med andre sygdomme, som leddegigt, slidgigt eller andre reumatiske sygdomme. Navnlig under den første sygdomsfase kan psoriasisartrit forveksles. Hvis der ikke ses nogen eller kun milde symptomer på psoriasis kan det være sværere at afgøre, at man også har fået psoriasisartrit. Det er derfor vigtigt, at lægen lytter nøje til patientens anamnese og beskrivelse af symptomer og gener. I dag kan man ikke helt helbrede psoriasisartrit. Det er derfor vigtigt i tide at fastsætte en diagnose og påbegynde en behandling for at mindske sygdommens udvikling. Ved at gøre dette minimerer man risikoen for, at leddenes funktion forværres, og at leddebrusken forstørres. Resultatet bliver, at patienterne kan dæmpe deres gener i tide og få bugt med symptomerne, som gør, at de fleste kan leve et godt liv.

Livskvalitet ved psoriasis
Psoriasis og psoriasisartrit er kroniske inflammationssygdomme, som der i dag ikke findes noget lægemiddel for. Mange af de alternativer, der findes mod sygdommene kan dæmpe og til en vis grad næsten helt afhjælpe symptomerne i længere perioder. Trods dette påvirker generne mange menneskers sociale liv og livskvalitet. I visse tilfælde har man måttet leve med diagnosen fra en tidlig alder. Når psoriasis kommer i anfald har en del mennesker brug for ekstra støtte i de perioder, hvor sygdommen er værst.

For lettere at kunne håndtere sygdommen og lære at leve med psoriasis kan man få støtte gennem lægehuset eller egen læge samt gennem organisationer som Danmarks Psoriasis Forening. Man kan tale med mennesker, som selv lider af psoriasis eller komme i kontakt med specifikke organisationer, som hjælper unge mennesker med psoriasis.

Meget tyder på, at der er sammenhæng mellem psoriasis, stress og angst. Selvom forskellige niveauer af stress påvirker mennesker på forskellige måder, kan stress være en medvirkende faktor i dit første psoriasisudbrud, og stress kan gøre din eksisterende tilstand værre. Disse enkle tips kan gøre en forskel for din tilstand.

At skulle leve med en kronisk hudsygdom kan veje tungt på skuldrene af mennesker med psoriasis. Det kan gøre dem mere tilbøjelige til at lide af depression, angst og søvnløshed. Få hjælp fra familie og venner, så du ikke på egen hånd skal klare din psoriasis. Lær at tale med dine nærmeste og dit netværk om din psoriasis. Det kan lette din situation.

En god nattesøvn er en fin start til at blive klar til dagens udfordringer. Psoriasis kan gøre det svært at sove, hvis du er stresset og angst. Du kan selv gøre noget for at forbedre din søvn, hvis den er forringet af stress. Stress kan også i sig selv gøre din psoriasis værre. En god nattesøvn vil gøre det lettere at få en god dag.

Når din hud er betændt, frigiver kroppen stoffer, der får det til at klø. De fleste mennesker med psoriasis synes, at kløe er det mest generende symptom ved sygdommen. Kløen kan variere fra mild til svær, men alle med psoriasis lider af kløe. De ved også, at det er bedst at modstå trangen til at kradse. Hvis din kløe driver dig til vandvid, kan du bede din læge om hjælp.

Har du svært ved at lade være at kradse, selv når du ved, at det forhindrer din hud at hele op? Der er mange strategier, du kan følge for at få din kløe under kontrol. Det kan være alt fra at give din psoriasis ro til at regulere temperatur og fugtighed i hjemmet eller iføre dig det rigtige tøj. Glem ikke, at din læge også kan hjælpe.

Vær aktiv - uanset om det er en halv time, flere gange om ugen eller mange korte aktiviteter i løbet af dagen. Det vil sænke dit stressniveau, give dit selvværd et boost, og det kan gøre din hud bedre. Spørg din læge til råds, og begynd på en motionsform, der tiltaler dig. Læs om, hvordan det kan være godt for dig og få også et par tips til at komme i gang.

Problemet med at sove, når et udbrud af psoriasis melder sig, er nok til at ødelægge de fleste menneskers humør, og du er sikkert ingen undtagelse. En god nattesøvn er vigtig for dit velbefindende. Hvis din psoriasis holder dig vågen, kan du få hjælp fra disse praktiske tips.

5 måder at vinde over dine bekymringer på

Psoriasis kan være stressende og bekymrende. Tilstanden forårsager angst hos dem, der lider af det; og det kan igen være en forværrende faktor i forhold til at få udbrud. Hvis ​​du bekymrer dig for meget og føler at stress gør dine symptomer værre, kan du prøve at følge nogle af disse strategier.

Hvis du har psoriasis, har du har sikkert fundet ud af, at kradse, når det klør, er en tilfredsstillende men meget kortsigtet løsning. Du vil måske være glad for at vide, at det undertiden kan være så enkelt at komme ud af vanen, som at gøre noget andet i stedet. Find ud af, hvordan du kan bryde den onde cirkel.

De fleste mennesker med psoriasis synes, at kløe er det mest irriterende symptom. Det kan variere fra mild til svær kløe, men trangen til at kradse påvirker alle. Tricket er at modstå at kradse, da kradsen forhindrer dine psoriasispletter i at hele op, og det kan forårsage læsioner og blødninger. Så hvordan kan du undgå at kradse dig?

QualityCare™ er et varemærke ejet af LEO Pharma A/S. LEO® og LEO Lion logo er registrerede varemærker og ejes af LEO Pharma A/S. © Marts 2015 LEO Pharma A/S. Alle rettigheter forbeholdes.

Dette websted bruger cookies, for at vi kan give dig den bedste oplevelse på internettet, og for at vi kan indsamle anonymiserede og samlede data om anvendelsen af vores websted. Du kan se, hvilke cookies vi benytter, hvad de gør, og hvordan du kan deaktivere dem i vores COOKIEPOLITIK. Når du besøger dette websted og [lukker denne meddelelse], accepterer du brugen af cookies i overensstemmelse med vores cookiepolitik, medmindre du har deaktiveret dem.

Patienter, der får psoriasis tidligt i livet, lever typisk 10-20 år kortere end gennemsnittet. (Foto:The Wednesday Island)

I 1313, da Frankrig blev regeret af Filip den smukke, brændte man psoriasis-patienter på bålet. Siden har forholdene og behandlingsmulighederne for denne patientgruppe ændret sig i positiv retning.

Men psoriasispatienter, som får sygdommen tidligt i livet, har stadig en forventet forkortet levetid på 10-20 år. Fremtiden ser dog lysere ud.

Ny medicin er kommet til indenfor de senere år, og en øget forståelse af sygdommen gør, at man også i fremtiden kan forvente betydeligt forbedrede behandlingsmuligheder af psoriasispatienter.

»Om 5-10 år vil vi se adskillige nye lægemidler, som påvirker sygdommen på forskellige trin i sygdomsudviklingen. Medicinen vil forventeligt virke bedre og have færre bivirkninger, end de behandlingsmidler, vi tidligere har anvendt,« forklarer Lars Iversen, nyudnævnt klinisk professor i dermatologi ved Klinisk Institut på Aarhus Universitet.

»Med den øgede forståelse vi får af hvilke sygdomsmekanismer, som leder til udvikling af psoriasis, kan vi behandle mere specifikt, og vi kan muligvis også forhindre udvikling af følgesygdomme,« siger Lars Iversen.

Der er brug for forbedret medicin i forhold til behandling af psoriasis, for psoriasis er ikke blot en hudsygdom, hvor huden bliver betændt og irriteret. Sygdommen kan have følgevirkninger for patienten.

»Undersøgelser viser, at psoriasis indvirker på patienternes livskvalitet, såvel fysisk i form af kløe og betydelig skældannelse, såvel som psykisk, f.eks. mht. selvtillid i hverdagen,« forklarer Lars Iversen.

»Desuden har psoriasis en række følgesygdomme. Følgesygdommene er f.eks. overvægt, hjerte-kar-sygdomme, sukkersyge og nogle former for kræft. Vi ved desuden, at patienter, som debuterer tidligt med sygdommen, dvs. før 30-40 års alderen, har en forventet forkortet levetid på 10-20 år,« siger Lars Iversen.

I forhold til for bare 20 år siden ser mulighederne for behandling af patienter med psoriasis meget bedre ud.

»Tidligere troede man, at psoriasis var en sygdom udelukkende i hudcellerne, men nu ved vi, at det er immunsystemets celler, der sammen med hudcellerne fører til sygdommen,« siger Lars Iversen.

Psoriasis opstår, fordi immunsystemet overreagerer. Den hidtidige behandling har derfor taget udgangspunkt i at dæmpe immunforsvaret generelt, hvilket som bivirkning har resulteret i en øget risiko for bl.a. infektioner.

kan jeg kobe augmentin vs amoxicillin