hvor kan jeg købe buspar

kan jeg kobe buspar weight

Överlag passar dock den grundläggande psykoanalytiska modellen av psyket väldigt bra ihop med senare neuropsykologiska fynd.

Finns det några psykoanalytiska idéer eller koncept som du anser att vi kan förkasta baserat på neuroforskning?

I stort skulle jag faktiskt svara att det inte är så. Det finns dock ett stort undantag. Mark Solms och ”The conscious id” är ett exempel där anknytningen till neurovetenskap faktiskt lett till en signifikant revision av psykoanalytisk teori. Detta ställer ju en grundaspekt av teorin på huvudet – att det-processer faktiskt är medvetna medan det är jagfunktionerna som är omedvetna, även om även många jagfunktioner också är direkt associerade till medvetandet.

Överlag passar dock den grundläggande psykoanalytiska modellen av psyket väldigt bra ihop med senare neuropsykologiska fynd. Däremot tror jag att det finns specifika delar av psykoanalytisk teori som ingen riktigt undersökt därför att de redan är mer eller mindre förkastade. Ett sådant exempel skulle kunna vara penisavund. Jag känner inte till något vetenskapligt stöd för penisavund, kanske vi alla har penisavund. Kanske kvinnor har penisavund och män har vaginaavund eller livmoderavund. Sådana delar av psykoanalytisk teori har ingen undersökt från ett neurovetenskapligt perspektiv. Däremot kan du såklart argumentera för att penisavund sannolikt existerar tillsammans med många andra typer av avund. Jag antar att samma sak gäller Oidipuskomplexet, det är en speciell typ av teori som kanske bäst ses som ett av många sätt som barn relaterar till sina föräldrar. Jag känner inte till något bra neurovetenskapligt stöd för oidipuskomplexet.

Ett exempel där neurovetenskap däremot ger starkt stöd för psykoanalys är dock drömmar. Där har Mark Solms tydligt argumenterat för att den övergripande neuropsykologiska förståelsen av drömmar och drömmande korresponderar till den neuropsykoanalytiska synen på det.

Vad tror du är det viktigaste terapeuter kan lära sig från neurovetenskap?

För att börja med att svara övergripande: det som som framför allt träder fram när man läser neurovetenskap är att det ger stöd till vår psykoanalytiska modell. Det är någonting väldigt viktigt som psykoterapin kan lära sig. Att den här väldigt viktiga och stundtals överprivilegierade vetenskapen som neurovetenskap är, och som av många anses som den vetenskap som presenterar sanningen, (vilket inte är helt sant, men i vilket fall), att den vetenskapen helt självständigt utvecklar en förståelse för hjärnan som korresponderar med den psykodynamiska modellen. Det ger oss en väldigt god grund även om det inte leder till att vi gör någonting annorlunda i praktiken.

En mer specifik sak som slår en när man lär sig om hjärnan är hur mycket av den som ägnar sig åt sociala och emotionella processer. I och med att så mycket av hjärnan arbetar med social information och att reglera beteende baserat på sociala regler, kan vi tänka oss att det kan vara värt att arbeta med dessa regler. Medicin förändrar ju systemen i hjärnan men inte nödvändigtvis det vi kallar mentala representationer, eller internaliserade objektrelationer, eller regler kring en själv i relation till andra.

jag tror att det finns mycket mer som neurovetenskap skulle kunna lära oss om psykoterapeutisk teknik och vad vi bör förändra i vår teknik

En närliggande sak är all forskning som börjar komma på neuroplasticitet, alltså att om du gör någonting regelbundet kan du förändra hjärnan. Detta har visats i väldigt triviala och kortsiktiga sammanhang, som att spela skalor på piano eller utöva meditation i åtta veckor förändrar hjärnan. Så att ha en regelbunden relation med någon som du känner att du litar på, och att utveckla förmågan att lägga märke till dig själv och uppmärksamma och erkänna saker du upplever konflikter inför, allt det vi gör i psykoterapi, det vet vi att det sannolikt förändrar din hjärna. Detta är i linje med ett växande stöd för att psykodynamisk terapi kan vara precis lika effektiv som KBT, om inte mer, och att psykodynamisk terapi har relaterats till mer långsiktiga positiva utfall.

Men när det kommer till den dagliga kliniska praktiken säger inte neurovetenskapen jättemycket än, men den ger stöd till det vi redan gör. Som i psykodynamisk terapi väntar vi tills patienten känner någonting innan du tar upp det explicit, annars blir det bara intellektualisering. För mig har detta varit viktigt, jag är extra uppmärksam på att inte bara tala om saker på ett intellektuellt plan. Men jag tror att det finns mycket mer som neurovetenskap skulle kunna lära oss om psykoterapeutisk teknik och vad vi bör förändra i vår teknik, men det är sannolikt ännu för tidigt för det.

Vad tror du är det viktigaste ämnet att forska på i framtiden inom detta område?

Jag vet verkligen inte, för det finns så många möjliga fält att utforska! Men för att försöka skissa upp någon form av landskap: metapsykologi, att förstå mer om hur apparaten fungerar. Det finns också dussintals kliniska frågor vi kan utforska närmare – vilka typer av interventioner påverkar vilka patienter på vilka sätt, och hur kan vi använda denna kunskap för att planera våra behandlingar? Jag kan förstå den psykoanalytiska oron att det ska bli en hel lista att bocka av, om patienten har det här och det här ska du göra det här och det här – det bryter ju mot den grundläggande aspekten av psykoanalys att vi oavsett allt annat ska möta patienten där den är. Men samtidigt, om forskning visar att vissa interventioner med vissa patienter verkligen är effektiva medan andra inte är det – ska vi då ignorera det?

En kritik mot kvantitativ forskning på psykoanalys och psykoterapi är att denna typ av koncept och praktik inte går att fånga med kvantitativ forskning, utan att vi, för att beskriva det vi gör, snarare bör ägna åt oss fenomenologisk forskning, fallstudier och liknande. Hur ser du på detta?

Jag håller absolut inte med om det. På vissa sätt kan jag känna att du kanske kan veta från erfarenhet att en god diet och mycket motion är bra för dig, och att det kanske kan vara tillräckligt. Men är det inte också viktigt att veta hur hjärtat fungerar, vad som händer på insidan av hela apparaten?

Varför är den typen av kunskap inte lämplig när andra typer av kunskaper är det?

Det går att kritisera positionen ni beskriver utifrån flera aspekter, varav en är att det är som att den verkar ignorera det faktum att vi alla för in massor med kunskap in i vår kliniska praktik. Varför är den typen av kunskap inte lämplig när andra typer av kunskaper är det? Säg till exempel att du aldrig sett en film i hela ditt liv, och din patient säger att ”det påminner mig om en den här filmen”, då har du inga associationer till vad personen säger. Om personen sen säger ”jag kan inte minnas någonting, jag bara glömmer allt”, då tror jag att det är väldigt värdefullt att ha information om de processer som ligger bakom minne och glömska. Om du vet att höga stressnivåer försämrar hjärnans förmåga att lagra minnen, kan det hjälpa dig att fundera kring om det kan vara stress som påverkar personens minne, och vad ni skulle kunna göra åt det. Om du endast skulle utgå ifrån personens subjektiva upplevelse och enbart stanna i den analytiska processen skulle du ignorera viktiga realiteter som påverkar personens fungerande.

Sist men inte minst, varje person är en individ men vi har också teorier som grupperar människor. Till exempel narcissistisk personlighetsstörning har vissa egenskaper som du ofta ser, likaså otrygg anknytning – så det verkar som att det berikar vår praktik så länge som du inte prackar det på patienten. För mig är det allra viktigaste att använda dessa tankar som provisoriska hypoteser, på samma sätt som varje respons till en patient idealiskt ska vara provisorisk och hypotetisk.

Posted on 27 June 2014 by Karin Lindqvist

Igår var den första officiella konferensdagen på Society for Psychotherapy Researchs (SPR) årliga konferens i Köpenhamn. Under hela konferensen går 12 parallella spår ordnade enligt teman såsom barn/ungdom, processforskning, trauma eller olika terapeutiska metoder. Under förmiddagen presenterades bland annat processforskning på ungdomsterapier gjord med en för ungdomar specialanpassad version av processinstrumentet ”psychotherapy Q-sort”.

En välbesökt panel under förmiddagen handlade om praktikorienterad forskning,

En välbesökt panel under förmiddagen handlade om praktikorienterad forskning, alltså naturalistisk och/eller kliniknära forskning, med både diskussioner och presentationer rörande hur denna bör se ut och med resultat från studier av detta slag.

En forskargrupp vid Penn State University hade skickat ut en enkät till ett stort antal kliniker för att ta reda på vilken typ av forskning kliniker egentligen är intresserade av. Enligt de svar de fick var kliniker absolut mest intresserade av processforskning – alltså forskning som svarar på vad det egentligen är som fungerar i psykoterapi. Kliniker var även intresserade av ämnen såsom forskning på högriskpatienter och utfallsforskning. Hela 70 % av klinikerna som deltog i studien uppgav dessutom att de med största sannolikhet skulle medverka i en forskningsstudie kring deras intresseområde om möjligheten uppkom. Detta var en överraskning för forskarna då det alltid är svårt att rekrytera kliniker till studier, och frågan är väl kanske om detta verkligen stämmer överens med verkligheten om de faktiskt skulle tillfrågas att delta.

I samma panel presenterade Rolf Holmqvist en svensk studie, där även ett annat välbekant namn stod att finna i författarlistan: nämligen psykodynamiskt.nu:s egen Jakob Mechler! Tillsammans har de undersökt ett stort sample, för att titta på andelen patienter som försämras i primärvård och i psykiatri, avseende såväl globalt fungerande som specifika funktions- och symtomskalor. Vidare har de undersökt om det finns några terapeuteffekter avseende försämring i terapi. När dessa resultat publiceras kommer vi med största sannolikhet få skäl att återkomma till dem här på bloggen…

Louis Castonguay, en känd psykoterapiforskare även han vid Penn State University, presenterade en ambitiös processtudie som bland annat undersökte hur patienter upplevde olika typer av interventioner från terapeuter. Studien strävade efter att vara ”kliniskt synton” alltså smälta väl in i klinikens vardag. De lät elva psykologer med olika inriktning från början delta i design och implementering av studien. Psykologerna gick med på att under 24 månader använda vissa skalor för att mäta process efter varje session med vissa patienter, och dessa patienter fick även de fylla i processmått. De fann bland annat att sessioner som av patienten skattades som innehållandes mycket common factors också skattades som högkvalitativa. Detsamma gällde för sessioner som skattades ha hög grad av utforskande interventioner, och sessioner som hade låg grad av styrning. Flera andra interaktionseffekter och fynd fanns också bland resultaten i studien som säkert även denna kommer att ses i tryck snart.

På eftermiddagen hölls en strukturerad diskussion kring barn- och ungdomsterapier

På eftermiddagen hölls en strukturerad diskussion kring barn- och ungdomsterapier där flera forskare gjorde korta inlägg om vad de ser som viktigt framöver för barn- och ungdomsforskningen. Ett stort samtalsämne – precis som på den övriga konferensen – var processforskning. Som det ser ut idag görs merparten på processforskningen på vuxna medan det än så länge är tunt på barn- och ungdomsfronten. Gunnar Carlberg, tidigare chef och rektor på Ericastiftelsen och numer gästprofessor vid Stockholms Universitet, framförde fyra enligt honom viktiga punkter för barn- och ungdomsforskningen:

1) Att fortsätta att forska på tidsbegränsade terapier. Idag har tidsbegränsade terapier för barn och ungdomar lovande resultat. Detta behöver undersökas ytterligare.

2) Föräldrar! Vi saknar till stor del systematisk kunskap om föräldraarbetet i behandling av barn och ungdomar, trots att detta av många kliniker ses som oerhört viktigt.

3) Att fånga barn och ungdomars egna upplevelser av psykoterapi

4) Systematiska studier på mål, förhoppningar och förväntningar i psykoterapi.

Andra viktiga punkter, enligt deltagarna i diskussionen, var till exempel att även forska på yngre barn och spädbarn, att forska på fäder då i princip all föräldraforskning är gjord med mödrar, att se till att förankra utfallsforskning i en tydlig teori om vad det är som leder till förändring, att skapa mer sofistikerade utfallsmått, att fundera på vad som händer mellan sessionerna och att mer specifikt undersöka vad som fungerar för vem.

Den största diskussionsfrågan, som också var syftet, handlade dock om hur barn- och ungdomsforskare inom psykoterapi kunde organisera sig för att optimera den forskning som görs. Ett problem som lyftes var hur forskning ofta sker på helt olika modeller, inom skilda områden och om det är inom samma område, med helt olika mått. Möjligen skulle forskningen tjäna på en samordning mellan olika forskargrupper internationellt. Mötet ledde till flera idéer om hur kontaktytor kan skapas. Det lyftes också hur mycket större forskning inom psykoterapi för barn och ungdomar redan blivit. Flera av deltagarna mindes SPR-konferenser för bara några år sedan då antalet presentationer rörande barn gick att räkna på ena handens fingrar. Detta år hålls det under varje session minst en panel som handlar om forskning rörande barn och ungdomar. Alla var överens om att det kommer att bli spännande att se hur fältet ser ut om ytterligare ett par år!

buspar dosis de amor

There are a number of measures to assess psoriasis [11,12]. Whereas the clinical measure psoriasis area and severity index (PASI) and the dermatology-specific HRQOL measure dermatology quality of life index (DLQI) are widely used and valid measures in psoriasis [11,12,13,14,15,16,17]; the generic preference-based EQ-5D questionnaire is a good complement [18], essential in cost-effectiveness analyses [19].

The objective of this study was to analyse the three key outcomes EQ-5D, DLQI and PASI in patients with moderate to severe psoriasis who switch from conventional systemic treatment to a biological agent in clinical practice, and to analyse which subgroups of patients benefit most from biological agents.

PsoReg, the National Registry for Systemic Treatment of Psoriasis in Sweden, was funded in 2007 [20]. Patients were registered at local, regional and university hospitals as well as private praxis and treatment centres driven by the patient organization PSO. There is no explicit information in PsoReg about reasons for switching to biologicals, or for discontinuing treatments. Data was retrieved in May 2011.

The generic preference-based HRQOL measure EQ-5D is based on 5 dimensions: mobility, self-care, usual activities, pain/discomfort and anxiety/depression [21]. Respondents report (1) no problems, (2) some or moderate problems or (3) extreme problems in each dimension. This results in a health profile, for example ‘11222' which indicate no problems in mobility or self-care, but some problems with usual activities, pain/discomfort and anxiety/depression. Each health profile is associated with utility weights derived from a previous study [22]. These utility weights were normative assessments by the general population of the 243 possible combinations of health profiles. EQ-5D values can be used to calculate QALYs (quality-adjusted life years), which are necessary in health economic analysis. In this analysis, EQ-5D values below zero were truncated to zero.

The dermatology-specific, HRQOL measure DLQI relates to how the skin disease has affected the person's life over the previous week. The DLQI questionnaire includes 10 questions scored on a 0- to 3-point scale, which results in a summed value ranging from 0 (best health state) to 30 (worst health state). A DLQI score of 0-1 has been interpreted as ‘no effect on QOL', 2-5 as ‘small effect', 6-10 as ‘moderate effect', 11-20 as ‘very large effect' and 21-30 as ‘extremely large effect' [23].

The PASI includes the severity of the three main signs of psoriasis on the skin (redness, scaliness and thickness) weighted by the coverage of the affected body part (legs, body, arms and head) [24]. The PASI score ranges from 0 up to 72 in theory, where a higher score stands for a severer skin involvement of psoriasis. PASI 75 (a 75% improvement in PASI) is usually seen as the clinical end point in RCTs and has even been suggested as treatment goal in clinical practice [25].

Approved biological agents for psoriasis in Sweden at the time of analysis were adalimumab, etanercept, infliximab and ustekinumab.

Analysis of outcomes in relation to switch was limited to biological-naïve patients that had at least one assessment of PASI, DLQI and/or EQ-5D before and one assessment after switch from conventional systemic treatment to a biological agent. Observations closest in time to switch for each patient were used. The number of patients who had discontinued treatment with biological agents at the follow-up was reported. A Wilcoxon signed rank test was used to determine whether there was a difference in EQ-5D, DLQI and PASI before and after switch to a biological agent. The Wilcoxon signed rank test was used as variables were non-normally distributed and dependent.

The benefit of the biological agent, in terms of change in EQ-5D, was analysed in different subgroups of patients: subgroups of pretreatment PASI and DLQI intervals of ≤10 compared to ≥10, patients with PASI >10 and/or DLQI >10 compared to patients with PASI ≤10 and DLQI ≤10; patients with percentage change of PASI 75 compared to patients who did not achieve PASI 75; subgroups of different clinical characteristics of psoriasis (nail involvement, erythrodermia, palmoplantar non-pustular, general pustular, palmoplantar pustular and acrodermatitis continua suppurativa), and subgroups of first biological agent. The Mann-Whitney U test was used to determine whether there was a significant difference in outcomes between different patient groups.

Sex, age [18] and psoriatic arthropathy [26] are known confounders for HRQOL. Therefore, we controlled for these variables in an ordered logit regression analysis with EQ-5D change as the outcome. For the regression analysis, EQ-5D change was divided into 9 intervals of 1 to >0.75, 0.75 to >0.5, 0.5 to >0.25, 0.25 to >0, 0, 1 Efalizumab was withdrawn in 2009 and therefore excluded from analyses.

The numbers of PASI, DLQI and EQ-5D assessments differed between patients, as well as the time between assessments (table 1). About 40% had more than 4 assessments and about 15% had more than 8 assessments. Up to 60% of patients assessed PASI, DLQI and EQ-5D the same day as the biological agent was initiated. 30% had the assessment before switch to a biological agent 2 months before switch and the remaining, about 10%, had the assessment more than 2 months before switch. About 1/3 of patients had the follow-up assessment less than 2 months after switch, 1/3 had it between 2 and 3 months and 1/3 had the follow-up assessment more than 3 months after switch. (Follow-up times differed somewhat between measures where PASI had, on average, shorter and EQ-5D longer follow-up times.)

About 14% of patients had discontinued treatment with biological agents on follow-up, out of whom the majority, about 2/3 of patients, discontinued treatment more than 2 months before the follow-up assessment.

There were statistically significant differences in PASI, DLQI and EQ-5D (p 10 and/or DLQI >10 before switch to a biological agent. One patient had a pretreatment PASI of 67.8, which is explained by the presence of erythroderma. Excluding the patient from analyses only changed results marginally.

Main results: outcomes before and after switch to a biological agent

Box plots of outcomes before and after switch to a biological agent. Box plots illustrate the distribution of PASI (a, n = 261), DLQI (b, n = 251) and EQ-5D (c, n = 229) before and after switch to a biological agent. The ‘box' itself represents the lower quartile, median and upper quartile of data. The ‘whiskers' represent the furthest observation which is within 1.5 interquartile range from the sides of the box. Observations not covered by the whiskers are outliers, marked with a dot in the graph.

The difference in EQ-5D increased with higher PASI and/or DLQI values before switch (table 3).

Subgroup analysis of change in EQ-5D before switch and at follow-up, subgroups based on PASI and DLQI intervals, PASI change intervals, presence of psoriatic arthropathy and PASI >10 and/or DLQI >10

62% of patients had a PASI 50 and 38% had a PASI 75. 20% had a PASI 90. Patients who did not experience a reduction in PASI had limited change in EQ-5D.

There were no statistically significant differences between patients with or without nail involvement, in the change of EQ-5D (p = 0.922), or in EQ-5D, before (p = 0.899) or after switch (p = 0.799). For uncommon clinical characteristics, the general tendency was that patients did not respond as well to biological agents, but results were not statistically significant which is likely to be due to limited sample size. The small sample of patients with erythroderma (n = 10), however, showed a tendency (p = 0.081) of a better EQ-5D change (-0.23).

There were no significant differences in the change of outcomes between different biological agents, which may be due to limited sample size.

The regression analysis with EQ-5D change as outcome variable showed that sex (p = 0.775), age (p = 0.115) and psoriatic arthropathy (p = 0.102) were not statistically significant, whereas PASI (p = 0.017) and DLQI (p 10 and/or DLQI >10 before switch experienced the greatest benefit in HRQOL.

The Swedish national registry PsoReg allowed for an analysis of the effectiveness of biological agents in clinical practice. The strength of this study is the real-world data, which made it possible to analyse benefits in different subgroups of patients. Published RCTs have assessed the efficacy of biological agents in selected trial populations in psoriasis. Our evaluation of real-world effectiveness adds new results in patient groups where characteristics may be different.

Since the study was not protocol driven and there were no mandatory follow-up visits in PsoReg, patients had different follow-up times. Some patients had even discontinued biological treatment on follow-up. This is a weakness which comes with an observational design as these factors, naturally, influenced outcomes; some patients may not have reached the full treatment effect, and some may have had a relapse of disease after discontinuing treatment. Furthermore, as psoriasis is a chronic disease with varying episodes of more or less severity, assessment of outcomes at one point in time may be misleading. Nonetheless, sensitivity analyses with a longer follow-up and excluding patients who had discontinued treatment showed that the main results were robust. However, a positive effect of a longer follow-up time in the sensitivity analyses may be offset due to an increasing number of patients discontinuing treatment.

A recent review study concluded that there is a lack of large-scale real-world studies of psoriasis patients, particularly involving patient utility [8]. Observational studies including utility are mainly limited to cross-sectional analyses [27]. However, a number of RCTs have included EQ-5D. The EQ-5D change was between 0.12 and 0.21 and the DLQI change was 7.7-11.5 with follow-ups between 12 and 54 weeks [4,28,29], compared to changes of 0.12 and 5.9 for EQ-5D and DLQI, respectively, in the present study. The EQ-5D change was in the lower end of previous RCTs, and the DLQI was slightly lower than RCT values. However, DLQI and EQ-5D changes of 2.3-5.7 and 0.09-0.22, respectively, have shown to be the minimum important difference [15]. Our results were within these ranges. In a clinical trial of 50 mg etanercept once weekly, 37.5% of patients achieved PASI 75 after 12 weeks [28], which was similar to our study. In the clinical trial 71% had PASI 75 at week 24 [28]. Whereas the treatment goal in RCTs is often PASI 75, the treatment goal in clinical practice may be individual for each patient. There is no measure of patient treatment satisfaction available in PsoReg.

There are several reasons why we cannot expect that results in register-based studies match those in RCTs. One previously mentioned reason is different follow-up times; another is differences in patient characteristics. RCTs normally exclude comorbidities, and most trials demand a pretreatment PASI >10. Furthermore, some RCTs exclude patients because of adverse events, unsatisfactory response or because of protocol violation. Our study included patients with comorbidities and with other clinical characteristics of psoriasis than plaque psoriasis. 37% of patients did not have a pretreatment value of PASI >10. Mean PASI scores at baseline in the studies mentioned above were between 14.5 and 21.4. It should also be acknowledged that the PASI can be affected by observer variation. In RCTs the assessment is made by a few trained physicians, whereas the PASI assessed in a national register of everyday clinical practice is dependent on several assessing physicians.

Despite the limitations of real-world data, results provide important knowledge about how treatment works in real-world practice. About a fourth of patients in this study who switched to a biological agent had pretreatment PASI ≤10 and DLQI ≤10. These patients did not benefit, on average, as much concerning HRQOL from biological agents as patients with severer psoriasis (PASI >10 and/or DLQI >10). This suggests that society could gain health (QALYs) by re-allocating resources from currently treated patients with low gains (low pretreatment PASI and DLQI scores) to untreated patients with potentially high gains (patients with high PASI and DLQI scores). Let us assume that about 25% of the approximately 1,500 patients currently treated with biological agents for psoriasis in Sweden would have PASI ≤10 and DLQI ≤10 with a utility (EQ-5D gain) of approximately 0.02. By re-allocating resources and treating patients with PASI >10 and/or DLQI >10 and potential utility of 0.14, we would gain 45 QALYs (0.25·1,500·0.12 = 45). This naïve estimate assumes that patients with PASI >10 and/or DLQI >10 currently treated with conventional treatments would respond as patients in our study and that utility would be constant over a year. Even though individual patients with low PASI and DLQI values may suffer from their disease, this study shows that, on average, patients with PASI >10 and/or DLQI >10 tend to have the highest benefits, suggesting that this patient group would be most cost-effective to treat.

When new treatments are introduced in clinical practice, it may be challenging to target the unselected patient groups for which these treatments are effective. Future research should investigate potential over- and undertreatment of biological agents in patients with moderate to severe psoriasis in clinical practice.

The authors wish to thank all those who helped to create PsoReg, all patients and all health care personnel and the PsoReg steering board. We wish to thank our reviewers for the beneficial comments on the manuscript.

PsoReg has received financial support from Swedish Board of Health and Welfare, Swedish Association of Local Authorities and Regions, Västerbotten County Council, Abbott, Jansen-Cilag, Leo Pharma, MSD and Pfizer. This research has, in addition, received financial support from Abbott, Jansen-Cilag, Leo Pharma and Pfizer. The sponsors had no access to data. Data collection, study design, interpretation, and analysis have been carried out with authors' independence. None of the authors has a conflict of interest to declare.

Author: Hon A/Prof Amanda Oakley, Dermatologist, Hamilton, New Zealand, 2004.

Malassezia refers to a group of yeasts of the genus Malassezia, which has several different species. Species names include:

Skin conditions caused or aggravated by infection by malassezia include:

  • Pityriasis versicolor – most often due to the subspecies M. globosa, M. sympodialis and M. furfur
  • Malassezia folliculitis due to the yeast growing in the hair follicles where they produce inflammation
  • Seborrhoeic dermatitis, dandruff, sebopsoriasis and facial or scalp psoriasis - – most often due to M. restricta and M. globosa.
  • Neonatal cephalic pustulosis, a pustular eruption on young babies that resembles infantile acne
  • Possibly, some cases of confluent and reticulated papillomatosis, a pigmented eruption occurring mainly on the chest, back and neck of adolescent girls
  • Some facial atopic dermatitis; in this case there may be specific IgE antibodies directed against Malassezia and positive prick tests to the organism
  • Rarely, invasive pityrosporosis in immunodeficient individuals.

The diagnosis of skin conditions associated with malassezia is often made clinically, but can be confirmed when skin scrapings reveal malassezia. Microscopy of malassezia, using potassium hydroxide (KOH) preparations, shows clusters of yeast cells and long hyphae. The appearance is said to be like "spaghetti and meatballs". The hyphae filaments used to be called 'Malassezia' and the yeast forms were called 'Pityrosporum', but mycologists eventually realised they were the same organism.

Malassezia species are difficult to grow in the laboratory so scrapings may be reported as "culture negative". The yeast grows best if a lipid such as olive oil is added to Littman agar culture medium.

generisk buspar weight

Har den grundholdning, at vi er her for at øve os - ikke kun på Psykoterapeutisk Institut, men i livet generelt.

Er uddannet og autoriseret psykolog fra Århus Universitet 1982 og Psykoterapeut MPF. Efteruddannelse i psyko- og familieterapi hos Natasha Mann, SE Practioner (Peter Levines traumeterapi) og har derudover kurser i familieterapi, samt deltaget i talrige kurser og forløb inden for gruppeudvikling, traumebehandling, krisehåndtering og selvudvikling. Har som psykolog haft et bredt arbejdsforløb, hvor jeg dels har haft privatpraksis og dels arbejdet som erhvervspsykolog. Er tilknyttet Psykologerne ved Aaen i Århus og København.

Udover privat praksis fungerer jeg også som supervisor og tilrettelægger af interne efteruddannelsesforløb. Har en del år dyrket vandring som træning i nærvær og målrettethed i Canada og Norge.

Kombinerer især vandring og supervision på et-dages vandringer i Danmark og 5-dages forløb i Norge. Har et godt kendskab til stort set alle samfundsgrupper og har stor interesse i at undersøge, hvordan den samfundsmæssige og kulturelle påvirkning præger identitetsdannelsen og dermed også den terapeutiske tænkning.

Har den grundholdning, at vi er her for at øve os - ikke kun på Psykoterapeutisk Institut, men i livet generelt.

Er uddannet og autoriseret psykolog fra Århus Universitet 1982 og Psykoterapeut MPF. Efteruddannelse i psyko- og familieterapi hos Natasha Mann, SE Practioner (Peter Levines traumeterapi) og har derudover kurser i familieterapi, samt deltaget i talrige kurser og forløb inden for gruppeudvikling, traumebehandling, krisehåndtering og selvudvikling. Har som psykolog haft et bredt arbejdsforløb, hvor jeg dels har haft privatpraksis og dels arbejdet som erhvervspsykolog. Er tilknyttet Psykologerne ved Aaen i Århus og København.

Udover privat praksis fungerer jeg også som supervisor og tilrettelægger af interne efteruddannelsesforløb. Har en del år dyrket vandring som træning i nærvær og målrettethed i Canada og Norge.

Kombinerer især vandring og supervision på et-dages vandringer i Danmark og 5-dages forløb i Norge. Har et godt kendskab til stort set alle samfundsgrupper og har stor interesse i at undersøge, hvordan den samfundsmæssige og kulturelle påvirkning præger identitetsdannelsen og dermed også den terapeutiske tænkning.

Har den grundholdning, at vi er her for at øve os - ikke kun på Psykoterapeutisk Institut, men i livet generelt.

Psykoterapeut MPF, socialrådgiver, eksamineret gestaltterapeut (European Certificate of Gestalt Psychotherapy udstedt af den eurpæiske sammenslutning for gestalt therapy, EAGT), eksamineret parterapeut (1987), 1982-1999 årlig deltagelse i masterclass hos Walter Kempler og i løbende supervision ved Walter Kempler 1982-2000. Uddannelser i USA: Training Family Therapy Institute, Washington D.C. ved Cloé Madanes, Strategisk terapi, Oak View, USA ved Linda Macneal, M.A. Bodywork as a Bridge in Cross-Cultural Gestalt Therapy, 1994.

Claire Neger var underviser i gestaltterapi ved eget træningsinstitut i Tyskland fra 1982-2000 og arbejdede sideløbende som individuel-teamsupervisor i Tyskland. Hun har sideløbende haft gæstelæreropgaver for Gestaltinstitut i Prag (Gestalt terapi a psychsuntézu Prag), Belgien (Multi-di Mens), Tyskland (Gestaltinstitut Heel) og Holland (Communication and Consultancy). Har været teamsupervisor 2001-2006 ved Nordisk Gestalt Institut (NGI).

Fra 2001 tilknyttet ved Psykoterapeutisk Institut Århus, fra 2005 gæstelærer ved Institut for Almen Psykoterapi og Lederudvikling. Siden 2003 underviser DDIF i Hamborg ved Christine Ordnung. Claires undervisningsområder er; transformering af terapeutens belastede følelser i forhold til klienten; Hjerte til hjerte-dimensionen i terapeutisk arbejde; Hvorledes kan den studerende integrere værdifulde kundskaber i forhold til sig selv og i klientarbejdet; Direkte supervision og procesanalyse i grupper og terapeutisk lederskab. Claire Neger arbejder i dag som privatpraktiserende gestalt- og psykoterapeut i Århus med individuel terapi, parterapi og supervision samt afholdelse af workshops om væren og intuition. Har skrevet bogen ”Hør hvad der ikke bliver sagt” fra forlaget Klim.

Psykoterapeut MPF, socialrådgiver, eksamineret gestaltterapeut (European Certificate of Gestalt Psychotherapy udstedt af den eurpæiske sammenslutning for gestalt therapy, EAGT), eksamineret parterapeut (1987), 1982-1999 årlig deltagelse i masterclass hos Walter Kempler og i løbende supervision ved Walter Kempler 1982-2000. Uddannelser i USA: Training Family Therapy Institute, Washington D.C. ved Cloé Madanes, Strategisk terapi, Oak View, USA ved Linda Macneal, M.A. Bodywork as a Bridge in Cross-Cultural Gestalt Therapy, 1994.

Claire Neger var underviser i gestaltterapi ved eget træningsinstitut i Tyskland fra 1982-2000 og arbejdede sideløbende som individuel-teamsupervisor i Tyskland. Hun har sideløbende haft gæstelæreropgaver for Gestaltinstitut i Prag (Gestalt terapi a psychsuntézu Prag), Belgien (Multi-di Mens), Tyskland (Gestaltinstitut Heel) og Holland (Communication and Consultancy). Har været teamsupervisor 2001-2006 ved Nordisk Gestalt Institut (NGI).

Fra 2001 tilknyttet ved Psykoterapeutisk Institut Århus, fra 2005 gæstelærer ved Institut for Almen Psykoterapi og Lederudvikling. Siden 2003 underviser DDIF i Hamborg ved Christine Ordnung. Claires undervisningsområder er; transformering af terapeutens belastede følelser i forhold til klienten; Hjerte til hjerte-dimensionen i terapeutisk arbejde; Hvorledes kan den studerende integrere værdifulde kundskaber i forhold til sig selv og i klientarbejdet; Direkte supervision og procesanalyse i grupper og terapeutisk lederskab. Claire Neger arbejder i dag som privatpraktiserende gestalt- og psykoterapeut i Århus med individuel terapi, parterapi og supervision samt afholdelse af workshops om væren og intuition. Har skrevet bogen ”Hør hvad der ikke bliver sagt” fra forlaget Klim.

Psykoterapeut MPF, socialrådgiver, eksamineret gestaltterapeut (European Certificate of Gestalt Psychotherapy udstedt af den eurpæiske sammenslutning for gestalt therapy, EAGT), eksamineret parterapeut (1987), 1982-1999 årlig deltagelse i masterclass hos Walter Kempler og i løbende supervision ved Walter Kempler 1982-2000. Uddannelser i USA: Training Family Therapy Institute, Washington D.C. ved Cloé Madanes, Strategisk terapi, Oak View, USA ved Linda Macneal, M.A. Bodywork as a Bridge in Cross-Cultural Gestalt Therapy, 1994.

Claire Neger var underviser i gestaltterapi ved eget træningsinstitut i Tyskland fra 1982-2000 og arbejdede sideløbende som individuel-teamsupervisor i Tyskland. Hun har sideløbende haft gæstelæreropgaver for Gestaltinstitut i Prag (Gestalt terapi a psychsuntézu Prag), Belgien (Multi-di Mens), Tyskland (Gestaltinstitut Heel) og Holland (Communication and Consultancy). Har været teamsupervisor 2001-2006 ved Nordisk Gestalt Institut (NGI).

Fra 2001 tilknyttet ved Psykoterapeutisk Institut Århus, fra 2005 gæstelærer ved Institut for Almen Psykoterapi og Lederudvikling. Siden 2003 underviser DDIF i Hamborg ved Christine Ordnung. Claires undervisningsområder er; transformering af terapeutens belastede følelser i forhold til klienten; Hjerte til hjerte-dimensionen i terapeutisk arbejde; Hvorledes kan den studerende integrere værdifulde kundskaber i forhold til sig selv og i klientarbejdet; Direkte supervision og procesanalyse i grupper og terapeutisk lederskab. Claire Neger arbejder i dag som privatpraktiserende gestalt- og psykoterapeut i Århus med individuel terapi, parterapi og supervision samt afholdelse af workshops om væren og intuition. Har skrevet bogen ”Hør hvad der ikke bliver sagt” fra forlaget Klim.

Socialpædagog, familie- og psykoterapeut MPF


Erhvervserfaring
Underviser på DFTI familieterapeutuddannelse, Underviser på det oprindelige Kempler Institut, Medarbejder og leder behandlingsinstitutioner, Leder støttepædagoger og sprogpædagoger, Pædagogisk konsulent Behandlingsinstitutioner, Pædagogisk konsulent daginstitutioner, Kommunekonsulent børne- og familiesager, Uddannelseskonsulent i kommune, Leder i socialforvaltning, Kursusforløb med søskende og forældre til kronisk syge og handicappede børn, Terapi med enkeltpersoner, par og familier, Medforfatter til bogen ”Når det almindelige bliver ualmindeligt vigtigt” om pædagogisk indsats vedr. tosprogede børn med traumer. Skrevet adskillige artikler om faglige temaer.

Socialpædagog, familie- og psykoterapeut MPF


Erhvervserfaring
Underviser på DFTI familieterapeutuddannelse, Underviser på det oprindelige Kempler Institut, Medarbejder og leder behandlingsinstitutioner, Leder støttepædagoger og sprogpædagoger, Pædagogisk konsulent Behandlingsinstitutioner, Pædagogisk konsulent daginstitutioner, Kommunekonsulent børne- og familiesager, Uddannelseskonsulent i kommune, Leder i socialforvaltning, Kursusforløb med søskende og forældre til kronisk syge og handicappede børn, Terapi med enkeltpersoner, par og familier, Medforfatter til bogen ”Når det almindelige bliver ualmindeligt vigtigt” om pædagogisk indsats vedr. tosprogede børn med traumer. Skrevet adskillige artikler om faglige temaer.

Socialpædagog, familie- og psykoterapeut MPF


Erhvervserfaring
Underviser på DFTI familieterapeutuddannelse, Underviser på det oprindelige Kempler Institut, Medarbejder og leder behandlingsinstitutioner, Leder støttepædagoger og sprogpædagoger, Pædagogisk konsulent Behandlingsinstitutioner, Pædagogisk konsulent daginstitutioner, Kommunekonsulent børne- og familiesager, Uddannelseskonsulent i kommune, Leder i socialforvaltning, Kursusforløb med søskende og forældre til kronisk syge og handicappede børn, Terapi med enkeltpersoner, par og familier, Medforfatter til bogen ”Når det almindelige bliver ualmindeligt vigtigt” om pædagogisk indsats vedr. tosprogede børn med traumer. Skrevet adskillige artikler om faglige temaer.

valtrex piller child