hvor kan man købe ampicillin

ampicillin for billigflüge

PSYCHOANALYSIS IN RUSSIA: CASE HISTORY
Freud in a letter to Jung in 1912 wrote: ‘In Russia (Odessa) there seems to be a local epidemic of psychoanalysis’.
In my presentation I’m going to tell about how this epidemic has started and about some main carriers of this disease in the beginning of the 20th century. But this epidemic was stopped, by 1930 psychoanalysis was banned in the USSR and I’m going to say some words about the reasons and consequences of this inhibit.
Covert bend was officially remitted only in 1996 but it was just recognition of the fact that quite many people in Russia had got infected with psychoanalysis again and that the country is on the threshold of the new wave of the “epidemic”. I will tell about first “homemade” Russian psychoanalysts, who had enough courage to study Feud’s writings and trust the idea of the unconscious although it was “outlawed”, about first Russian shuttle-analysands, who dared to start their analyses abroad to bring psychoanalytical tradition back to Russia.
New niduses of psychoanalytical events, societies and institutes belonged to the capitals – Tbilisi, Moscow, St. Petersburg. But gradually psychoanalysis reached some distant parts of the country and I’ll focus on the example of Stavropol Regional Psychoanalytical Association which by some reasons has become tightly connected with Norway on the way of its professional development.

Ekaterina Loskutova er internasjonal kandidat (Candidate of International Psychoanalytical Association and The Han Groen-Prakken Psychoanalytic Institute for Eastern Europe) og er reglemessig i Norge i forbindelse med sin shuttleanalyse.

20. april: Fagmøte med Torberg Foss: Close to the particular.

Foss legger fram noen hovedpunkter fra sin avhandling. Utgangspunktet er den sentrale rolle som sykehistorien har for klinikeren. Et spørsmål vil da være hvilken kunnskap en sykehistorie eller et klinisk eksempel tilveiebringer. Og gitt at sykehistorien har denne sentrale betydningen, hva slags form for forståelse kan da psykoanalysen sies å representere? Erik Stänicke kommenterer og vil åpne for videre diskusjon.
Normal 0 21 MicrosoftInternetExplorer4

27. april: Fagmøte: Anne Christine Østrem: «Liten tue velter stort lass»

11. mai: Fagmøte: Mary Sjaastad: «Behandling gjenopptatt»

Torsdag 27. mai: Fagmøte med Tomas Böhm: «Hämnd eller upprättelse».

Böhm er en svært erfaren kliniker. Han skriver også bøker, både fag- og skjønnlitterære og fagartikler over et bredt spekter av temaer. Han har bl.a. skrevet boken med samme tittel som foredraget han vil holde i Norge » Hämnd eller upprättelse» sammen med Suzanne Kaplan og boken » Kärleksrelationer». Han er også aktiv som samfunnsdebattant i Sverige.

8. juni: Sommermøte: Komponist Henrik Hellstenius snakker om Nye Lyttestrategier.

Han skriver om foredraget: Vi forholder oss til musikk og lyd hele tiden. Lyden av musikk er en stor del av våre lit. Man kan spørre om all denne musikken gir mening for oss? Betyr den noe? Vi vet at musikk og lyd er abstrakt. Man kan ikke ta på musikken, og den har ikke noe verbalt språk. Likevel prøver musikken å si noe til oss. Men hva?

Se siste melding, 12. mai, for full utlysning. Påmelding ved å betale kr. 300,- til foreningens
konto 6039 05 97528 innen 1. juni.

25. august: Fagmøte: Hrefna Runarsdottir: «En reise i bilder til «Neverland» med Peter Pan»

NB – torsdag 4. september: Fagmøte: UTGÅR

22. september: Fagmøte: Torberg Foss: Tro og psykoanalyse

NB torsdag 24. september kl. 18 til 19.30: Julia Kristeva: Faith and Psychoanalysis

13. oktober: Fagmøte: Elisabeth Thue, godkjenningsarbeid

10. november: Fagmøte: UTGÅR

8. desember: Julemøte: Professor i litteratur Knut Stene-Johansen vil holde foredrag om: Psykoanalyse og mat. Nærmere informasjon om påmeldingfrist etc. kommer i neste melding.

Program for våren 2009

20. januar: Høringsmøte: Informasjon og sakspapirer er sendt ut pr. e-post 8.1. Kopi av dokumentet finnes også på den lukkede delen av hjemmesiden under «Fildeling for medlemmer og kandidater».

3. febraur: Fagmøte: Kari Hauge: Foredrag fra en ungdomsanalyse. Fullstendig tittel kommer i neste Melding.

3. mars: Fagmøte: Eystein V. Våpenstad: «Men du er jo profesjonell!» Godkjenningsarbeid.

21. april: Fagmøte, forskninsgsutvalget. Hanne Strømme: «Ansikt til ansikt med hjelpesløshet».
Dynamiske prosesser i veiledning av nybegynnerterapeuter.
Presentasjon av analyseresultater fra en kvalitativ studie av psykologistudenters
tilegnelse av kompetanse i psykodynamisk terapi, Universitetet i Oslo.

19. mai Fagmøte: Kari Tenmann: Godkjenningsforedrag

Programmet blir fortløpende lagt ut.

Program for høsten 2008

(Se lenke nederst på siden for tidligere møter.)

Torsdag 21. august kl.19.00 (åpent møte)
David Bell
«The death drive in contemporary Kleinian thinking: phenomenological perspectives»

09.09.2008
Fagmøte
Godkjenningsarbeid fremlegges. Nærmere opplysninger underMeldinger til medlemmer og kandidater (logg inn)

07.10.2008
Fagmøte
Rolf Sandell: Om det forskningsbaserte evidensgrunnlag for psykoanalyse og psykoanalytisk orientert langtidsterapi.

Helsedirektoratets terapianbefalinger i de nylig utarbeidete veiledere for psykiatriske lidelser nevner utelukkende manualiserte psykoterapiformer med mangelfull evidensdokumentasjon. Psykoanalytisk terapi er helt utelatt. Sverre Varvin og Inge Refnin har skrevet og sendt et høringssvar om dette, og etter foredraget deltar de begge i panel. Kveldens tema tilsikter å ajourføre oss alle.

11.11.2008
Fagmøte
«Når er det på tide å avslutte?» Siri Gullestad og Mary Sjaastad innleder til refleksjoner og diskusjon om avslutningsfasen i den psykoanalytiske prosess.

9.12.2009
Julemøte
Henrik Mestad – Mennesket og dikteren Olav H. Hauge.
I anledning hundreårsjubileet for dikteren Olav H. Hauge har skuespilleren Henrik Mestad tatt utfordringen å formidle de voldsomme kreftene som preget Hauges liv og dikteriske univers. Forestillingen «Ein tanke slo meg her om dagen» baseres på materiale fra Hauges dagbøker og diktning. Henrik Mestad har laget et eget program for oss i Norsk Psykoanalytisk Forening og dette bygger på forestillingen som tidligere i høst har gått for fulle hus og til strålende kritikker på Litteraturhuset i Oslo.

ampicillin 500mg online

L40.0 - Psoriasis vulgaris
L40.1 - Generaliserad pustulär psoriasis
L40.3C - Psoriasis palmaris et plantaris
L40.4 - Guttat psoriasis
L40.5 - Psoriasis med ledsjukdom
L40.8 - Annan psoriasis
L40.8A Flexural (invers) psoriasis
L40.8B - Erytrodermi vid psoriasis
L40.8C - Atypisk psoriasis
L40.8W - Annan specificerad psoriasis
L40.9 - Psoriasis, ospecificerad

Nestle FO, Kaplan DH, Barker J. Psoriasis. N Engl J Med. 2009

Griffiths CE et al. A classification of psoriasis vulgaris according to phenotype. Br J Dermatol. 2007

Menter A et al. Guidelines of care for the management of psoriasis and psoriatic arthritis.
J Am Acad Dermatol, Section 1-2, 2008, section 3-5, 2009

Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer 2011

Du måste logga in för att kunna skriva kommentarer. Logga in.

Dr. Mestdagh
H. Hartlaan 11
9160 Lokeren
09 348 80 94
Mail ons!

Psoriasis is een niet besmettelijke ontstekingsziekte van de huid gekenmerkt door scherpe begrensde, dieprode, schilferend en witachtige plekken. Het hoofd, de benen, de knieën en de onderrug worden aangetast. Psoriasis kan ook de nagels treffen met putjes in of loslating van de nagel. Bij ongeveer 20% van de patiënten met psoriasis is er ook sprake van artritis of gewrichtsontsteking (psoriasis artrititis).

Psoriasis komt voor bij ongeveer 3% van de bevolking. Alhoewel psoriasis op elke leeftijd kan ontstaan, verschijnen de eerste tekenen meestal tussen de 15 jaar en de 30 jaar. Bij de meeste patiënten speelt een erfelijkheidsfactor een rol in het ontstaan. Psoriasis komt ook voor bij 1 op 10 patiënten met een ontstekingsziekte van de darm (ziekte van Crohn of colitis ulcerosa).

De ernst kan heel erg variëren tussen patiënten onderling gaande van enkele plekjes op het hoofd of de ellebogen tot aantasting van het volledige lichaam. Het verloop is onvoorspelbaar. Bij ongeveer 10% van de patiënten is de psoriasis als ernstig te beschouwen, maw minstens 10% van het lichaamsoppervlak is aangetast.

Psoriasis kent een verloop in opstoten met spontane geleidelijke verbetering. Opstoten kunnen ontstaan zonder duidelijke reden hoewel stress, bepaalde infecties zoals keelontsteking, verwonding van de huid en bepaalde geneesmiddelen zoals bètablokkers een uitlokkende factor kunnen zijn.

Na een verwonding van de huid kan enige tijd later een psoriasisplek ontstaan. Men spreekt hier van het Koebner-fenomeen. Het kan gaan om een schram, een verbranding, een irritatie door een chemisch product. In dit verband kan de frequente aantasting van knieën en ellebogen misschien verklaard worden door de beweging van de huid over het onderliggende been. Een gist die vaak op de hoofdhuid leeft zou aantasting van de hoofdhuid kunnen verklaren. Irritatie van de huid door schuren, transpiratie, en gisten bepaalt mee het ontstaan van Psoriasis Inversa (zie onderaan)

Bepaalde medicamenten kunnen psoriasis doen ontstaan of verergeren. De bekendste zijn lithium, bèta-blokkers, antimalariamiddelen, interferon, ontstekingsremmers en remmers van het angiotensine-converterend enzym.

Stress is eveneens een goed gekende uitlokkende factor. Aangezien psoriasis zelf ook vaak stress veroorzaakt, kan hierdoor een vicieuze cirkel ontstaan.

Keelinfecties veroorzaakt door bepaalde bacteriën (streptokokken) kunnen een uitlokkende factor zijn voor Psoriasis Guttata (zie onderaan). Ook andere infecties, zoals het HIV-virus zijn vaker geassocieerd met psoriasis.

  • Alcoholmisbruik, roken en overmatig gewicht:

    Hoewel bovenstaande factoren vaker worden gezien bij psoriasis, is het onduidelijk of het hier om een oorzaak dan wel om een gevolg van psoriasis gaat.

    De meeste mensen met psoriasis melden dat zonlicht op de huid de klachten doet verbeteren. Dit gegeven vormt dan ook de basis van de medische behandelingen met zonlicht: PUVA en UVB behandelingen (zie onderaan). Een kleine groep (ongeveer 5%) zegt dat de klachten juist verergeren door zonlicht.

    Net zoals veel mensen met psoriasis aangeven dat de klachten verergeren met koud weer, zeggen velen dat de klachten verbeteren bij warm weer.

    het is algemeen bekend dat baden in zout water goed kan zijn voor de huid.Het doel van een zoutwaterbad is het ontschilferen van de huid en de huid voldoende vochtig maken zodat licht en/of zalftherapie een beter effect hebben. Veel kuuroorden gebruiken zoute baden als onderdeel van de behandeling. Vooral het zoute water van de Dode Zee staat bekend om zijn gunstig effect op psoriasis. De Dode Zee heeft een speciale zout en mineralensamenstelling. Het zoutgehalte van het water ligt hierdoor veel hoger dan men kan bereiken met gewoon (keuken)zout. U kan uiteraard ook thuis zouten aan uw badwater toevoegen.

    Stress heeft een belangrijke negatieve invloed op psoriasisklachten. Daarom dat rust en ontspanning vaak een positief effect heeft op de symptomen.

    Het spreekt vanzelf dat uw huid baat heeft bij een goede verzorging.Bij psoriasis betekent dat vooral de huid vet houden. Neutrale vette crème en zalven zijn goed voor de psoriasis huid. Baden met badolie is ook goed. Tevens is het belangrijk voorzichtig met de huid om te gaan. Krabben en te hard wrijven is daarom uit den boze.

    Dit is de meest voorkomende lokalisatie waarbij de psoriasis aanwezig is in de vorm van hardnekkige schilferige plekken op de hoofdhuid.

    Bij Psoriasis Palmoplantaris is er een aantasting van de handpalmen en voetzolen.

    Bij psoriasis Inversa (ook wel eens intertrineuze of flexurale psoriasis genoemd) zijn er scherp begrensde rode plekken in de lichaamsplooien (liezen, oksels, onder de borsten, bilplooi, buikplooi). Opvallend is de afwezigheid van schildering door het weekmakende effect van het zweet.

    Bij deze vorm is het volledige lichaam door psoriasis aangetast.

    Bij ongeveer 50% zijn ook de nagels aangetast. Psoriasisnagels kunnen op verschillende manieren tot uiting komen: putjes in de nagel (‘vingerhoedsnagel’), nagelloslating (‘olievlekfenomeen’), een rode vlek die door de nagel heen schijnt (‘zalmplek’), verdikken of brokkelig worden van de nagel (nageldystrofie). In dit laatste geval denkt met vaak verkeerdelijk aan een schimmelnagel.

    Psoriasis vraagt om een aangepaste behandeling!

    “Er bestaat tot op heden geen behandeling die psoriasis geneest. Toch kan er heel wat tegen de symptomen van psoriasis gedaan worden. De klachten verbeteren bijna altijd door een behandeling, of ze verdwijnen volledig. Na afloop van de behandeling komen ze over het algemeen (na een tijdje) terug.

    De behandelingen zijn steeds gericht op de ontsteking, de verdikking van de opperhuid en de aanmaak van nieuwe bloedvaatjes.

    Net omdat de behandelingen onderdrukkend zijn en niet genezend is therapietrouw een essentieel onderdeel om een behandeling te doen slagen. Voor iedereen met psoriasis geldt dat hij of zij een manier moet vinden om de aandoening een plaats in het leven te geven. Leren leven met psoriasis is niet iets dat u in één keer doet: u blijft dat doen. Er zijn veel dingen die kunnen helpen bij het leren leven met psoriasis: praten met vrienden, lezen over psoriasis, bewuste keuzes maken over behandelingen en leefregels en deze volgen. Door op deze manier meer zorg te dragen voor uw aandoening kunt u meer grip krijgen op uw situatie.

    Psoriasis is ongeneeslijk, maar er kan toch veel gedaan worden om de klachten te verminderen. Hierin spelen de medische behandelingen een belangrijke rol. Toch kan u ook zelf heel wat doen om uw klachten onder controle te krijgen. Hier leest u hoe:

    Gezond leven is zonder twijfel voor iedereen belangrijk. Maar, voor een psoriasis patiënt is dit nog eens zo belangrijk. Waarom?

  • ampicillin dosering prednisolon

    Överlag passar dock den grundläggande psykoanalytiska modellen av psyket väldigt bra ihop med senare neuropsykologiska fynd.

    Finns det några psykoanalytiska idéer eller koncept som du anser att vi kan förkasta baserat på neuroforskning?

    I stort skulle jag faktiskt svara att det inte är så. Det finns dock ett stort undantag. Mark Solms och ”The conscious id” är ett exempel där anknytningen till neurovetenskap faktiskt lett till en signifikant revision av psykoanalytisk teori. Detta ställer ju en grundaspekt av teorin på huvudet – att det-processer faktiskt är medvetna medan det är jagfunktionerna som är omedvetna, även om även många jagfunktioner också är direkt associerade till medvetandet.

    Överlag passar dock den grundläggande psykoanalytiska modellen av psyket väldigt bra ihop med senare neuropsykologiska fynd. Däremot tror jag att det finns specifika delar av psykoanalytisk teori som ingen riktigt undersökt därför att de redan är mer eller mindre förkastade. Ett sådant exempel skulle kunna vara penisavund. Jag känner inte till något vetenskapligt stöd för penisavund, kanske vi alla har penisavund. Kanske kvinnor har penisavund och män har vaginaavund eller livmoderavund. Sådana delar av psykoanalytisk teori har ingen undersökt från ett neurovetenskapligt perspektiv. Däremot kan du såklart argumentera för att penisavund sannolikt existerar tillsammans med många andra typer av avund. Jag antar att samma sak gäller Oidipuskomplexet, det är en speciell typ av teori som kanske bäst ses som ett av många sätt som barn relaterar till sina föräldrar. Jag känner inte till något bra neurovetenskapligt stöd för oidipuskomplexet.

    Ett exempel där neurovetenskap däremot ger starkt stöd för psykoanalys är dock drömmar. Där har Mark Solms tydligt argumenterat för att den övergripande neuropsykologiska förståelsen av drömmar och drömmande korresponderar till den neuropsykoanalytiska synen på det.

    Vad tror du är det viktigaste terapeuter kan lära sig från neurovetenskap?

    För att börja med att svara övergripande: det som som framför allt träder fram när man läser neurovetenskap är att det ger stöd till vår psykoanalytiska modell. Det är någonting väldigt viktigt som psykoterapin kan lära sig. Att den här väldigt viktiga och stundtals överprivilegierade vetenskapen som neurovetenskap är, och som av många anses som den vetenskap som presenterar sanningen, (vilket inte är helt sant, men i vilket fall), att den vetenskapen helt självständigt utvecklar en förståelse för hjärnan som korresponderar med den psykodynamiska modellen. Det ger oss en väldigt god grund även om det inte leder till att vi gör någonting annorlunda i praktiken.

    En mer specifik sak som slår en när man lär sig om hjärnan är hur mycket av den som ägnar sig åt sociala och emotionella processer. I och med att så mycket av hjärnan arbetar med social information och att reglera beteende baserat på sociala regler, kan vi tänka oss att det kan vara värt att arbeta med dessa regler. Medicin förändrar ju systemen i hjärnan men inte nödvändigtvis det vi kallar mentala representationer, eller internaliserade objektrelationer, eller regler kring en själv i relation till andra.

    jag tror att det finns mycket mer som neurovetenskap skulle kunna lära oss om psykoterapeutisk teknik och vad vi bör förändra i vår teknik

    En närliggande sak är all forskning som börjar komma på neuroplasticitet, alltså att om du gör någonting regelbundet kan du förändra hjärnan. Detta har visats i väldigt triviala och kortsiktiga sammanhang, som att spela skalor på piano eller utöva meditation i åtta veckor förändrar hjärnan. Så att ha en regelbunden relation med någon som du känner att du litar på, och att utveckla förmågan att lägga märke till dig själv och uppmärksamma och erkänna saker du upplever konflikter inför, allt det vi gör i psykoterapi, det vet vi att det sannolikt förändrar din hjärna. Detta är i linje med ett växande stöd för att psykodynamisk terapi kan vara precis lika effektiv som KBT, om inte mer, och att psykodynamisk terapi har relaterats till mer långsiktiga positiva utfall.

    Men när det kommer till den dagliga kliniska praktiken säger inte neurovetenskapen jättemycket än, men den ger stöd till det vi redan gör. Som i psykodynamisk terapi väntar vi tills patienten känner någonting innan du tar upp det explicit, annars blir det bara intellektualisering. För mig har detta varit viktigt, jag är extra uppmärksam på att inte bara tala om saker på ett intellektuellt plan. Men jag tror att det finns mycket mer som neurovetenskap skulle kunna lära oss om psykoterapeutisk teknik och vad vi bör förändra i vår teknik, men det är sannolikt ännu för tidigt för det.

    Vad tror du är det viktigaste ämnet att forska på i framtiden inom detta område?

    Jag vet verkligen inte, för det finns så många möjliga fält att utforska! Men för att försöka skissa upp någon form av landskap: metapsykologi, att förstå mer om hur apparaten fungerar. Det finns också dussintals kliniska frågor vi kan utforska närmare – vilka typer av interventioner påverkar vilka patienter på vilka sätt, och hur kan vi använda denna kunskap för att planera våra behandlingar? Jag kan förstå den psykoanalytiska oron att det ska bli en hel lista att bocka av, om patienten har det här och det här ska du göra det här och det här – det bryter ju mot den grundläggande aspekten av psykoanalys att vi oavsett allt annat ska möta patienten där den är. Men samtidigt, om forskning visar att vissa interventioner med vissa patienter verkligen är effektiva medan andra inte är det – ska vi då ignorera det?

    En kritik mot kvantitativ forskning på psykoanalys och psykoterapi är att denna typ av koncept och praktik inte går att fånga med kvantitativ forskning, utan att vi, för att beskriva det vi gör, snarare bör ägna åt oss fenomenologisk forskning, fallstudier och liknande. Hur ser du på detta?

    Jag håller absolut inte med om det. På vissa sätt kan jag känna att du kanske kan veta från erfarenhet att en god diet och mycket motion är bra för dig, och att det kanske kan vara tillräckligt. Men är det inte också viktigt att veta hur hjärtat fungerar, vad som händer på insidan av hela apparaten?

    Varför är den typen av kunskap inte lämplig när andra typer av kunskaper är det?

    Det går att kritisera positionen ni beskriver utifrån flera aspekter, varav en är att det är som att den verkar ignorera det faktum att vi alla för in massor med kunskap in i vår kliniska praktik. Varför är den typen av kunskap inte lämplig när andra typer av kunskaper är det? Säg till exempel att du aldrig sett en film i hela ditt liv, och din patient säger att ”det påminner mig om en den här filmen”, då har du inga associationer till vad personen säger. Om personen sen säger ”jag kan inte minnas någonting, jag bara glömmer allt”, då tror jag att det är väldigt värdefullt att ha information om de processer som ligger bakom minne och glömska. Om du vet att höga stressnivåer försämrar hjärnans förmåga att lagra minnen, kan det hjälpa dig att fundera kring om det kan vara stress som påverkar personens minne, och vad ni skulle kunna göra åt det. Om du endast skulle utgå ifrån personens subjektiva upplevelse och enbart stanna i den analytiska processen skulle du ignorera viktiga realiteter som påverkar personens fungerande.

    Sist men inte minst, varje person är en individ men vi har också teorier som grupperar människor. Till exempel narcissistisk personlighetsstörning har vissa egenskaper som du ofta ser, likaså otrygg anknytning – så det verkar som att det berikar vår praktik så länge som du inte prackar det på patienten. För mig är det allra viktigaste att använda dessa tankar som provisoriska hypoteser, på samma sätt som varje respons till en patient idealiskt ska vara provisorisk och hypotetisk.

    Posted on 27 June 2014 by Karin Lindqvist

    Igår var den första officiella konferensdagen på Society for Psychotherapy Researchs (SPR) årliga konferens i Köpenhamn. Under hela konferensen går 12 parallella spår ordnade enligt teman såsom barn/ungdom, processforskning, trauma eller olika terapeutiska metoder. Under förmiddagen presenterades bland annat processforskning på ungdomsterapier gjord med en för ungdomar specialanpassad version av processinstrumentet ”psychotherapy Q-sort”.

    En välbesökt panel under förmiddagen handlade om praktikorienterad forskning,

    En välbesökt panel under förmiddagen handlade om praktikorienterad forskning, alltså naturalistisk och/eller kliniknära forskning, med både diskussioner och presentationer rörande hur denna bör se ut och med resultat från studier av detta slag.

    En forskargrupp vid Penn State University hade skickat ut en enkät till ett stort antal kliniker för att ta reda på vilken typ av forskning kliniker egentligen är intresserade av. Enligt de svar de fick var kliniker absolut mest intresserade av processforskning – alltså forskning som svarar på vad det egentligen är som fungerar i psykoterapi. Kliniker var även intresserade av ämnen såsom forskning på högriskpatienter och utfallsforskning. Hela 70 % av klinikerna som deltog i studien uppgav dessutom att de med största sannolikhet skulle medverka i en forskningsstudie kring deras intresseområde om möjligheten uppkom. Detta var en överraskning för forskarna då det alltid är svårt att rekrytera kliniker till studier, och frågan är väl kanske om detta verkligen stämmer överens med verkligheten om de faktiskt skulle tillfrågas att delta.

    I samma panel presenterade Rolf Holmqvist en svensk studie, där även ett annat välbekant namn stod att finna i författarlistan: nämligen psykodynamiskt.nu:s egen Jakob Mechler! Tillsammans har de undersökt ett stort sample, för att titta på andelen patienter som försämras i primärvård och i psykiatri, avseende såväl globalt fungerande som specifika funktions- och symtomskalor. Vidare har de undersökt om det finns några terapeuteffekter avseende försämring i terapi. När dessa resultat publiceras kommer vi med största sannolikhet få skäl att återkomma till dem här på bloggen…

    Louis Castonguay, en känd psykoterapiforskare även han vid Penn State University, presenterade en ambitiös processtudie som bland annat undersökte hur patienter upplevde olika typer av interventioner från terapeuter. Studien strävade efter att vara ”kliniskt synton” alltså smälta väl in i klinikens vardag. De lät elva psykologer med olika inriktning från början delta i design och implementering av studien. Psykologerna gick med på att under 24 månader använda vissa skalor för att mäta process efter varje session med vissa patienter, och dessa patienter fick även de fylla i processmått. De fann bland annat att sessioner som av patienten skattades som innehållandes mycket common factors också skattades som högkvalitativa. Detsamma gällde för sessioner som skattades ha hög grad av utforskande interventioner, och sessioner som hade låg grad av styrning. Flera andra interaktionseffekter och fynd fanns också bland resultaten i studien som säkert även denna kommer att ses i tryck snart.

    På eftermiddagen hölls en strukturerad diskussion kring barn- och ungdomsterapier

    På eftermiddagen hölls en strukturerad diskussion kring barn- och ungdomsterapier där flera forskare gjorde korta inlägg om vad de ser som viktigt framöver för barn- och ungdomsforskningen. Ett stort samtalsämne – precis som på den övriga konferensen – var processforskning. Som det ser ut idag görs merparten på processforskningen på vuxna medan det än så länge är tunt på barn- och ungdomsfronten. Gunnar Carlberg, tidigare chef och rektor på Ericastiftelsen och numer gästprofessor vid Stockholms Universitet, framförde fyra enligt honom viktiga punkter för barn- och ungdomsforskningen:

    1) Att fortsätta att forska på tidsbegränsade terapier. Idag har tidsbegränsade terapier för barn och ungdomar lovande resultat. Detta behöver undersökas ytterligare.

    2) Föräldrar! Vi saknar till stor del systematisk kunskap om föräldraarbetet i behandling av barn och ungdomar, trots att detta av många kliniker ses som oerhört viktigt.

    3) Att fånga barn och ungdomars egna upplevelser av psykoterapi

    4) Systematiska studier på mål, förhoppningar och förväntningar i psykoterapi.

    Andra viktiga punkter, enligt deltagarna i diskussionen, var till exempel att även forska på yngre barn och spädbarn, att forska på fäder då i princip all föräldraforskning är gjord med mödrar, att se till att förankra utfallsforskning i en tydlig teori om vad det är som leder till förändring, att skapa mer sofistikerade utfallsmått, att fundera på vad som händer mellan sessionerna och att mer specifikt undersöka vad som fungerar för vem.

    Den största diskussionsfrågan, som också var syftet, handlade dock om hur barn- och ungdomsforskare inom psykoterapi kunde organisera sig för att optimera den forskning som görs. Ett problem som lyftes var hur forskning ofta sker på helt olika modeller, inom skilda områden och om det är inom samma område, med helt olika mått. Möjligen skulle forskningen tjäna på en samordning mellan olika forskargrupper internationellt. Mötet ledde till flera idéer om hur kontaktytor kan skapas. Det lyftes också hur mycket större forskning inom psykoterapi för barn och ungdomar redan blivit. Flera av deltagarna mindes SPR-konferenser för bara några år sedan då antalet presentationer rörande barn gick att räkna på ena handens fingrar. Detta år hålls det under varje session minst en panel som handlar om forskning rörande barn och ungdomar. Alla var överens om att det kommer att bli spännande att se hur fältet ser ut om ytterligare ett par år!

    online billig sinequan generic name