billigste allegra vs zyrtec

kan jeg faa zyrtec d

I hennes kanskje mest komplekse roman, Lol Valérie Stein (Le Ravissement de Lol V. Stein), møter vi Lol som uforberedt blir vitne til at hennes forlovede under et ball fortapes i en annen kvinne og brått forsvinner ut av hennes liv. Lol reagerer ikke med den sorg og smerte som forventes i en slik situasjon, men faller ut i en tilstand av emosjonell dødhet/fjernhet, en tilstand som av omgivelsene oppfattes som galskap. I boken følger vi Lol når hun ti år senere opplever en ny lidenskap som vekker til liv både den traumatiske hendelsen på ballet og Lols tapte subjektivitet.

Jeg vil med utgangspunkt i romanen drøfte psykisk smerte som en tilstand på grensen mellom det kroppslige og det mentale, som en «siste» affekt på randen av hva som er symboliserbart. Forholdet mellom smerte og subjektivitet og den andres betydning ved transformasjon av smerte vil også bli berørt.

Foredraget vil bli holdt på engelsk.

Tirsdag 18.1.11: Eivind Thuve: «Fra tretthet til forståelse – om ubevisst kommunikasjon»

Tirsdag 15.02.11: Björn Salomonsson: SPÄDBARNSPROBLEM. Att prata med mammor och spädbarn.

Intresset ökar för barnets allra tidigaste förhållanden med sina föräldrar. Olika terapimetoder finns för dem som kämpar i uppförsbacke med sin skrikiga baby – eller med sig själv i mammarollen. Jag berättar om en sådan metod, psykoanalytisk behandling av mor och spädbarn, samt om hur jag kvantitativt utvärderat dess resultat i ett forskningsprojekt. Föredraget bygger på min avhandling vars summary kan laddas ner på http://diss.kib.ki.se/2010/978-91-7409-830-3/ Jag medför även några tryckta exemplar av avhandlingen som kan köpas.

Björn Salomonsson er privatpraktiserende psykoanalytiker som arbeider med voksne og barn. Hans forskning ved Karolinska Institutet undersøker resultater av psykoanalytisk mor-barn-behandling. BS har publisert artikler om containment i barneanalyser, psykoanalyse for barn med ADHD, mor-spedbarns-psykoanalyse, og den estetiske erfaringen. Sammen med Johan Norman har han publisert om kasuspresentasjonen ‘weaving thoughts’ metoden. 2001 – 2006 var han leder for The Child Forum of the European Psychoanalytic Federation.

Tirsdag 08.03.11: Forskningsmøte: Per Høglend holder foredraget: Objektrelasjoner, overføringsarbeid, allianse og motoverføring: Uavhengige faktorer, eller faktorer i komplekst samspill?

Fredag 18 og 19.03.11: Gregorio Kohon holder foredrag fredag kveld: «Kafka at the Borders – The Aesthetics of Borderline Phenomena».

Lørdag vil han lede veilednings grupper og tilby individuell veiledning.

Gregorio Kohon er forfatter, poet og læreanalytiker i den britiske foreningen. Han er opprinnelig fra Argentina, flyttet til England på 70-tallet, og arbeidet bl.a innen den anti-psykiatriske bevegelsen sammen med R.D. Laing og kolleger. Utdannet psykoanalytiker i 1979 og jobber med privat praksis i London. Tilhører faglig «the middle group». Utfyllende informasjon kommer senere.

OBS – ny møtedato:
Tirsdag 05.04.11: Einar Jacob Gudjonsson holder sitt godkjenningsforedrag.

Tirsdag 03.05.11: Judy Gammelgaard holder foredraget: Infantil seksualitet.
Med udgangspunkt i en kvindelig homoseksual analysand vil jeg præsentere og diskutere den antagelse, at infantil seksualitet bør forstås som en ubevidst struktur, hvad enten der er tale om seksualitet hos barnet eller den voksne. Efter en kort historisk gennemgang af begrebet infantil seksualitet fra Freud til tilknytningsteorierne vil jeg med brug af især Laplanche og Botella & Botella argumentere for at forstå infantil seksualitet, som den uoversættelige rest der står tilbage i det ubevidste, når barnet forsøger at oversætte de gådefulde meddelelser, det modtager fra forældrene.

Judy Gammelgård er lektor, dr. phil. og formann for Center for Psykoanalyse. Institutt for Psykologi. Københavns Universitet. Gammelgård er læreanalytiker i Dansk Psykoanalytisk Selskab.
Siste publikasjoner:
Gammelgaard & Zeuthen (2010): Infantile sexuality, the concept, its history and place in contemporary psychoanalysis. The Scandinavian Psychoanalytic Review.
Gammelgaard (in press) Love, drive and desire in Freud, Lacan and Proust. International Journal of Psychoanalysis. Gammelgaard, J. (2010) Betweenity. A discussion of the concept of borderline. The new Library of Psychoanalysis.

NB: Tirsdag 24.05.11: Fagmøte med Elsa Neegaard utsettes til en senere dato.

07.06.11: Sommermøte:Eivind Tjønneland holder foredraget: «Psykoanalyse av skjønnlitteratur – med vekt på narsissisme og metafordannelse».

Fordraget drøfter fordeler og begrensninger ved å psykoanalysere skjønnlitteratur. Fokus vil ligge på begrepene metafor og narsissisme med eksempler fra blant andre Ibsen, Solstad og Knausgård. Analytikeren kan også forholde seg selvspeilende eller kreativt til de litterære tekstene – og dermed blir perspektivet fordoblet. Hos Freud selv finner vi begge tendenser: Ofte leser han skjønnlitteratur for å bekrefte egne teorier, men på den annen side var han ikke redd for å bruke analogier og billedspråk som analytisk verktøy.

Eivind Tjønneland er professor i nordisk litteraturvitenskap ved UiB. Han har publisert bøker om blant annet Kierkegaard, Ibsen og Holberg. Siste bok: Knausgård-koden (2010). Tjønneland har også oversatt Freuds «Bruddstykke av en hysterianalyse» og skrevet ettterord til den norske utgaven.

Program for høsten 2010

Mandag 30. august: Glen Gabbard, se forsiden for informasjon.

Tirsdag 14. september: Iris Winde legger frem sitt godkjenningsarbeid: Et liv som zombi.

Tirsdag 21. september: Lars Christian Opdal: «Objektet og den andre»: Noen refleksjoner over mangetydige begreper.
Dannelsen av indre objekter har mange kilder: Erfaringer i møtet med den andre utgjør en vesentlig del. Andre kilder kan være driftsimpulser og somatiske og konstitusjonelle forhold, som også kan gi grunnlag for ubevisste fantasier og antagelser.
Opplevelsen av møtet med den andre i den analytiske situasjon vil også ha et slikt sammensatt grunnlag. Både aktuelle og fortidige forhold, både bevisste og ubevisste faktorer, spiller inn, og dermed kan opplevelsen av situasjonen her og nå bli både kompleks og mangfoldig. Møtet mellom analytiker og analysand legger ikke bare til rette for aktualisering av indre objekter som gjenspeiler tidligere vesentlige erfaringer i forhold til andre. Den analytiske situasjon kjennetegnes også ved det ukjente, ved det som går ut over den aktuelle situasjon. Stilt overfor denne erkjennelsen prøver analytiker å holde muligheten åpen for en ennå ukjent flertydighet.
Åpenheten for det ukjente, for det vi ennå ikke forstår, er en grunnleggende analytisk holdning. Gjennom refleksjoner over en klinisk vignett søker foredraget både å belyse grunnlaget for en åpen holdning, og å peke på noen konsekvenser for analytisk arbeid.

Foredraget holdes på engelsk.

OBS Torsdag 28. oktobober: Jurgen Reeder holder foredrag fra sin bok: «Det tystade samtalet. – Om staten, psykiatrin och försöken att undanröja det psykoanalytiska inflytandet.»

Tirsdag 2. november: Fagmøte: Bjørn Killingmo og Sverre Varvin: Nybegynnerterapeuten.

Tirsdag 7. desember: Julemøte; Jan Olav Gatland om Ola Raknes, presentasjon kommer snart.

Program for våren 2010

19. januar: Høringsmøte om den nye studieplanen.

16. februar: Fagmøte: Anne Kristin Rustad:»Traumatisk repetisjon – mellom historisk sannhet og psykisk realitet – illustrert ved en barneanalyse».

9/3 Fagmøte: Ekaterina Loskutova, Stavropol, Russland, holder foredraget:

zyrtec for billiga

According to the National Institutes of Health (NIH), approximately 2.2% of the United States population has psoriasis. Internationally, the incidence of psoriasis varies dramatically. A study of 26,000 South American Indians did not reveal a single case of psoriasis, whereas in the Faeroe Islands, an incidence of 2.8% was observed. Overall, approximately 2-3% of people are affected by psoriasis worldwide. Psoriasis can begin at any age, yet there is a bimodal peak between age 20-30 years and 50-60 years. Approximately 10-15% of new cases begin in children younger than 10 years. The median age at onset is 28 years.

Psoriasis appears to be slightly more prevalent among women than among men; however, men are thought to be more likely to experience the ocular disease. Psoriasis is slightly more common in women than in men.

The incidence of psoriasis is dependent on the climate and genetic heritage of the population. It is less common in the tropics and in dark-skinned persons. Psoriasis prevalence in African Americans is 1.3% compared with 2.5% in whites. [14]

Psoriasis, even severe psoriasis, may occur in the pediatric age group, with a prevalence of 0.5-2% of children. Both biologic and immunomodulating therapies may be used safely and effectively. [15]

Although psoriasis is usually benign, it is a lifelong illness with remissions and exacerbations and is sometimes refractory to treatment. It progresses to arthritis in about 10% of cases. About 17-55% of patients experience remissions of varying lengths.

Mild psoriasis does not appear to increase risk of death. [16] However, men with severe psoriasis died 3.5 years earlier compared with men without the disease. Women with severe psoriasis died 4.4 years earlier compared with women without the disease. [16]

Psoriasis is associated with smoking, alcohol, metabolic syndrome, lymphoma, depression, suicide, potentially harmful drug and light therapies, and possibly melanoma and nonmelanoma skin cancers.

In a population-based cross-sectional study of 9035 psoriasis patients and 90,350 matched controls without psoriasis, those with more extensive psoriatic skin disease were at greater risk for major medical comorbidities, including heart and blood vessel disease, chronic lung disease, diabetes, kidney disease, joint problems, and other health conditions. [17, 18] Overall, the risk for any other type of serious illness was 11% higher for people with mild psoriasis, 15% higher for patients with moderate psoriasis, and 35% higher for those with severe psoriasis. [17, 18]

A systematic review of 90 studies confirmed that patients with psoriasis had a higher risk of ischemic heart disease, stroke, and peripheral arterial disease but also a greater prevalence of risk factors for cardiovascular disease, compared with controls. The authors concluded that large prospective studies with long-term followup are required to determine whether psoriasis is an independent risk factor for vascular disease or is merely associated with known risk factors. [19] Another study identified psoriasis as an independent risk factor for cardiovascular disease in women, especially if they had psoriatic arthritis and suffered from psoriasis for a longer time period (>9 y). [20]

In a population-based cross-sectional study of 1322 hypertensive patients with psoriasis and 11,977 controls without psoriasis, Takeshita et al found that patients with psoriasis were more likely to suffer from uncontrolled hypertension than those without psoriasis. [21, 22] Patients with moderate-to-severe psoriasis affecting more than 3% of their body surface area were at the greatest risk.

The dose-response relation between uncontrolled hypertension and psoriasis severity remained significant after adjustment for age, sex, body mass index, smoking status, alcohol use, comorbid conditions, and current use of antihypertensive medications and nonsteroidal anti-inflammatory drugs, with odds ratios of 1.20 (95% confidence interval [CI], 0.99-1.45) for moderate psoriasis and 1.48 (95% CI, 1.08-2.04) for severe psoriasis. [22]

Severe psoriasis was associated with a greatly increased risk of chronic kidney disease (CKD) in a recent study of more than 800,000 patients, including 142,883 with psoriasis, 7354 with severe psoriasis, and 689,702 without psoriasis. After adjustment for age, sex, cardiovascular disease, diabetes mellitus, hyperlipidemia, hypertension, use of nonsteroidal anti-inflammatory drugs, and body mass index, the adjusted hazard ratio for CKD among patients with severe psoriasis was 1.93. [23, 24]

In a nested analysis of 8731 psoriasis patients and 87,310 controls, the odds ratio of CKD after adjustment for age, sex, cardiovascular disease, diabetes, hypertension, hyperlipidemia, body mass index, use of nonsteroidal anti-inflammatory drugs, and duration of observation was 1.36 in patients with moderate psoriasis and 1.58 in those with severe psoriasis. The relative risk for CKD was highest in younger patients. [23, 24]

Psoriasis can significantly influence a person’s quality of life. The physical and mental disability experienced with this disease can be comparable or in excess of that found in patients with other chronic illnesses such as cancer, arthritis, hypertension, heart disease, diabetes, and depression. A study by Kurd et al further supports the notion that psoriasis impacts quality of life and potentially long-term survival. [25] There should be a higher clinical suspicion for depression in the patient with psoriasis.

While the clinical presentation of psoriasis, and whatever improvements are made during therapy, is usually measured using the PASI (Psoriasis Area and Severity Index) score, measurement of the effect on the quality of life of the psoriasis patient may be better assessed by the DLQI (Dermatology Life Quality Index) or the CDLQI (Children’s Dermatology Life Quality Index). Measurements using these tools generally show improved quality of life with more aggressive treatment such as systemic agents. [26, 27]

Studies show that psoriasis of the palms and soles tend to have greater impact on the patient’s quality of life compared to those with more extensive psoriatic involvement not involving the palms and soles. [28, 29]

Dry eye and its manifestations may be present. Avoiding drying conditions and using lubricants can be effective. Patient recognition of these symptoms is vital for effective early treatment of this disease. Most cases of psoriasis can be controlled at a tolerable level with the regular application of care measures.

Huynh N, Cervantes-Castaneda RA, Bhat P, Gallagher MJ, Foster CS. Biologic response modifier therapy for psoriatic ocular inflammatory disease. Ocul Immunol Inflamm. 2008 May-Jun. 16(3):89-93. [Medline].

Papp KA, Griffiths CE, Gordon K, Lebwohl M, et al. Long-term safety of ustekinumab in patients with moderate-to-severe psoriasis: final results from five years of follow-up. Br J Dermatol. 2013 Jan 10. [Medline].

Kimball AB, Gordon KB, Fakharzadeh S, Yeilding N, Szapary PO, Schenkel B, et al. Long-term efficacy of ustekinumab in patients with moderate-to-severe psoriasis: results from the PHOENIX 1 trial through up to 3 years. Br J Dermatol. 2012 Feb 22. [Medline].

Lebwohl M, Strober B, Menter A, Gordon K, Weglowska J, Puig L, et al. Phase 3 Studies Comparing Brodalumab with Ustekinumab in Psoriasis. N Engl J Med. 2015 Oct. 373 (14):1318-28. [Medline]. [Full Text].

[Guideline] Menter A, Korman NJ, Elmets CA, Feldman SR, Gelfand JM, Gordon KB, et al. Guidelines of care for the management of psoriasis and psoriatic arthritis: section 4. Guidelines of care for the management and treatment of psoriasis with traditional systemic agents. J Am Acad Dermatol. 2009 Sep. 61(3):451-85. [Medline].

Mrowietz U, de Jong EM, Kragballe K, Langley R, Nast A, Puig L, et al. A consensus report on appropriate treatment optimization and transitioning in the management of moderate-to-severe plaque psoriasis. J Eur Acad Dermatol Venereol. 2013 Feb 26. [Medline].

Gulliver W. Long-term prognosis in patients with psoriasis. Br J Dermatol. 2008 Aug. 159 Suppl 2:2-9. [Medline].

Krueger JG, Bowcock A. Psoriasis pathophysiology: current concepts of pathogenesis. Ann Rheum Dis. 2005 Mar. 64 Suppl 2:ii30-6. [Medline]. [Full Text].

Keaney TC, Kirsner RS. New insights into the mechanism of narrow-band UVB therapy for psoriasis. J Invest Dermatol. 2010 Nov. 130(11):2534. [Medline].

Pietrzak AT, Zalewska A, Chodorowska G, Krasowska D, Michalak-Stoma A, Nockowski P, et al. Cytokines and anticytokines in psoriasis. Clin Chim Acta. 2008 Aug. 394(1-2):7-21. [Medline].

Keller JJ, Lin HC. The Effects of Chronic Periodontitis and Its Treatment on the Subsequent Risk of Psoriasis. Br J Dermatol. 2012 Jul 3. [Medline].

Woodrow JC, Ilchysyn A. HLA antigens in psoriasis and psoriatic arthritis. J Med Genet. 1985 Dec. 22 (6):492-5. [Medline].

Riveira-Munoz E, He SM, Escaramís G, et al. Meta-Analysis Confirms the LCE3C_LCE3B Deletion as a Risk Factor for Psoriasis in Several Ethnic Groups and Finds Interaction with HLA-Cw6. J Invest Dermatol. 2011 May. 131(5):1105-9. [Medline].

Gelfand JM, Stern RS, Nijsten T, Feldman SR, Thomas J, Kist J, et al. The prevalence of psoriasis in African Americans: results from a population-based study. J Am Acad Dermatol. 2005 Jan. 52(1):23-6. [Medline].

Klufas DM, Wald JM, Strober BE. Treatment of Moderate to Severe Pediatric Psoriasis: A Retrospective Case Series. Pediatr Dermatol. 2016 Feb 12. [Medline].

Gelfand JM, Troxel AB, Lewis JD, Kurd SK, Shin DB, Wang X, et al. The risk of mortality in patients with psoriasis: results from a population-based study. Arch Dermatol. 2007 Dec. 143(12):1493-9. [Medline].

kan jeg faa claritin vs zyrtec

Dagen avslutades med poster presentations, med 68 posters rörande allt mellan himmel och jord inom psykoterapiforskning. Eller vad sägs om: How Taiwanese women who refuse marriage seek for subjective and social identification; Weakenings and repairs in supervisory alliances; Quality assurance of treatment for personality disorders – a web based solution; How do anaclitic and introjective patients speak? Microanalysis of the words used by depressive and anxious patients throughout the therapeutic process; A clinical case study of a psychoanalytic psychotherapy monitored with functional neuroimaging; Classifying client laughter in psychotherapy eller How do insecurely attached patients become secure? A multiple case study with the patient attachment coding system?

Tags: Barn & Ungdom, Borderline, Borderline personlighetsstörning, effectiveness, Forskning, MBT, Mentalisering, Mentaliseringsbaserad terapi, Personlighetsstörningar, Psykiatri, Psykodynamisk forskning, Psykodynamisk psykoterapi, Psykodynamisk terapi, Psykologi, Psykoterapi, Terapi

Posted on 20 February 2014 by Karin Lindqvist

Länge har det varit kontroversiellt att diagnosticera personlighetsstörningar hos tonåringar. På senare tid har det dock kommit flera studier som visar att det visst går att diagnosticera på ett meningsfullt sätt. Personlighetsstörningar hos tonåringar är förknippat med låg livskvalitet, stora problem och höga samhällskostnader. Idag tänker man sig att tidig behandling kan öka chanserna till förbättring. Trots detta råder det stor brist på evidensbaserade behandlingar för denna population. Kognitiv analytisk terapi har jämförts med “manualized clinical care” utan signifikanta skillnader mellan grupperna, även om den första förbättrades snabbare. Dialektisk beteendeterapi har visats leda till färre slutenvårdsinläggningar och mindre avhopp än sedvanlig behandling, men utan skillnad avseende suicidförsök. För ungdomar med självskadebeteende och samtidig depression har MBT visats mer effektiv än sedvanlig behandling.

Hösten 2013 publicerades en holländsk pilotstudie på en mentaliseringsbaserad behandling för ungdomar med borderlinesymtom. I studien ingick elva ungdomar mellan 14 och 18 år, som hade mellan två och nio symtom på borderline personlighetsstörning (BPD). Åtta av de elva uppfyllde kriterierna för BPD och alla utom en uppfyllde dessutom kriterierna för minst en Axel I-störning. 73 procent rapporterade självskadebeteende och nära 20 procent hade under det senaste året försökt ta sitt liv.

Efter behandling rapporterade patienterna signifikant lägre symtombelastning, med en stor effektstyrka (d = 1.46).

Behandlingen som prövades var en högintensiv partiell slutenvårdsbehandling som varje vecka innehöll fyra gruppterapisessioner, en individualterapisession, en konstterapisession, en skrivterapisession, och en mentaliseringsbaserad kognitiv terapisession. Vidare hade alla patienter tillgång till psykiatrisk konsultation, socionom samt individuell coaching av en psykosocialt specialiserad sjuksköterska. Utöver detta var en familjeterapisession planerad var tredje vecka för att involvera ungdomens familj i behandlingen. Patienterna bodde på avdelningen fem dagar i veckan, gick i skolan ca tre timmar om dagen och bodde hemma under helgerna. Den terapeutiska miljön på avdelningen var organiserad enligt mentaliseringsprinciper: Till exempel var det relativt få regler jämfört med vad som vanligtvis finns på slutenvårdsavdelningar, och skötarna var individuellt orienterade snarare än grupporienterade. Medellängden på programmet var 11 månader med en maxtid på 12 månader.

Efter behandling rapporterade patienterna signifikant lägre symtombelastning, med en stor effektstyrka (d = 1.46). Därtill visade de stora förändringar i personlighetsfunktion med stora effektstyrkor på mått som självkontroll (d = 1.29), social anpassning (d =.70), identitetsintegration (d = 1.42) samt ansvarstagande (d =. 58). Vidare fanns en trend till förbättring avseende relationskapaciteter men den var inte signifikant (p = 0.067). Patienterna rapporterade vidare en stor och signifikant förbättring avseende livskvalitet (d = 1.11). Samtliga patienter utom en visade reliabel förändring avseende symtomatologi.

Dessa resultat är beaktansvärda särskilt med tanke på att detta var en tungt belastad patientgrupp vid behandlingsstart jämfört med normalpopulationen. Samtidigt ska sägas att resultaten, i linje med andra studier på liknande patientgrupper, visar att trots den intensiva behandlingen och de stora effektstorlekarna återgår inte patienterna till normalutveckling. Däremot menar författarna att ju tidigare interventioner, desto större sannolikhet att detta sker. Patienterna i denna grupp närmar sig normalpopulationen avseende personlighetspatologi vilket måste ses som ett väldigt uppmuntrande resultat.

Behandlingen var dock mycket intensiv och resurskrävande. Författarna själva menar att de funnit att detta inte var ett optimalt sätt att implementera MBT då det blev för känslomässigt intensivt för såväl patienter som behandlare. Idag rekommenderar de snarare en variant av MBT-A i öppenvård (mer i linje med Roussouw et al., 2013?) då detta torde leda till lägre känslomässig intensitet för både ungdomarna och behandlingsteamet. Forskarna avbröt därför denna studie i förtid för att fokusera på utvecklandet av en mindre intensiv form av behandlingen som fokuserar på de effektiva beståndsdelarna samtidigt som den minimerar de iatrogena effekterna (och som dessutom givetvis, vilket forskarna lustigt nog inte nämner, är betydligt mindre resurskrävande). Just nu utför de en större studie som prövar effektiviteten av en sådan MBT-behandling i öppenvård. Denna pilotstudie har trots implementeringssvårigheter bidragit till stödet för mentaliseringsbaserade behandlingsformer för ungdomar med komplex personlighetsproblematik och har säkerligen gett viktiga lärdomar till forskarlaget inför studien på MBT i öppenvård. Vi väntar med spänning!

Ska vi prata om sex? – Sexprat, normativitet och psykodynamisk psykoterapi. Gästspel av Calle Brunell och Jonas Pettersson

Posted on 07 April 2013 by Karin Lindqvist

Calle Brunell är psykolog och författare, Jonas Pettersson är psykolog och musiker. De arbetar för tillfället inom Barn- och Ungdomspsykiatrin i Botkyrka. Tillsammans håller de workshops om normer och normativitet.

Den som vill ta del av uppsatsen i sin helhet kan kontakta författarna på: callebrunell@yahoo.se eller jonaskarlpettersson@gmail.com

Denna text har även tidigare publicerats i Riksföreningen Psykoterapicentrums tidning Psykoterapi (dåvarande Insikten).

Från att ha varit centrala i den tidiga psykoanalysen har frågor om sex och sexualitet fått allt mindre utrymme i moderna psykodynamiska teorier. Även i terapirummet verkar dessa ämnen fortfarande svåra att närma sig. Är sex och sexualitet inte längre en självklar del av psykodynamiska psykoterapeuters verksamhetsområde?

Dagens västerländska samhälle beskrivs ofta som frigjort och öppet när det gäller sex och sexualitet. Man skulle därmed kunna föreställa sig att dessa områden inte längre är särskilt vare sig laddade eller problematiska för oss fria, moderna människor. Men uppenbarligen är detta inte fallet. Den västerländska kulturen framstår snarare som besatt av sex, och sprängfylld av motsägelser och konflikter kring vad sex är och borde vara.

Att repressiva regler kring sexualitet i många, om än långt ifrån alla, fall ersatts av förväntningar på sexuell utlevelse kan knappast betraktas som frihet, utan snarare som ett skifte från en uppsättning regler till en annan. Den sexuella frigörelsen i sig kan därmed bli en källa till skam, genom att den etablerar nya normer att leva upp till.

Den seriösa diskussionen om sexualiteten lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet.

Trots att media ägnar stort utrymme åt sex och sexualitet innebär det inte nödvändigtvis att man tar dessa ämnen på allvar. Tvärtom handlar det ofta om ett oreflekterat förmedlande av stereotypa normer och ideal. Den seriösa diskussionen om sexualiteten lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet. Här menar vi att psykologer och psykoterapeuter borde ha mycket att bidra med. Den psykoanalytiska rörelsen har en lång tradition av att intressera sig för sex och sexualitet, och är knappast känd för att undvika varken problematiserande eller komplexa resonemang.

Ändå beskriver många psykodynamiker att sexualiteten under de senaste decennierna fått mindre utrymme såväl i teorin som i den kliniska praktiken, och man anger en rad möjliga förklaringar till detta. Såväl objektrelationsteorin som ett betonande av den ”verkliga” relationen mellan terapeut och patient verkar kunna leda till att sexualiteten marginaliseras, men på två olika sätt. Ett objektrelationsteoretiskt synsätt förefaller ibland leda till att sexualiteten helt enkelt inte ses som så viktig att utforska. I det senare fallet handlar det inte om ointresse, utan om att detta område helt enkelt blir svårare att hantera. Så vilken plats har sexualiteten i nutida psykodynamisk teori och praktik? Hur bemöter terapeuter patienter som avviker från den heterosexuella normen? Och hur blir det för patienterna?

Så vilken plats har sexualiteten i nutida psykodynamisk teori och praktik?

Knappast någon skulle väl uppge något annat huvudsakligt skäl för att bedriva psykoterapi än att hjälpa sina patienter. Ändå har psykoterapiforskningen ägnat anmärkningsvärt lite uppmärksamhet åt just patienternas upplevelser. Det inom psykoterapiforskningen så flitigt använda begreppet evidens innehåller enligt Werbart (2007) tre parter: det vetenskapliga samhället som förväntas pröva kunskapsbasen, klinikern som ska koppla samman vetenskapen med sin erfarenhet, samt patienten med sin individuella kombination av problem, preferenser och föreställningar. Att evidensbegreppet under senare år reducerats till att vara liktydigt med randomiserade kontrollerade studier innebär därmed en stor förlust.

Flera saker har gjort oss intresserade av hur man pratar om sex och sexualitet i psykoterapier. I samband med ett projekt på Alla Kvinnors Hus förvånades vi över att psykoterapeuter i så pass hög utsträckning hänvisade sina patienter dit, då frågor om sex eller sexuella övergrepp aktualiserades i terapiarbetet. Borde inte terapeuterna själva vara kapabla att hantera dessa ämnen? Våra kontakter med personer verksamma vid RFSU-kliniken i Stockholm bekräftade bilden av sex och sexualitet som ämnen som terapeuter har svårt att hantera. Till detta kommer våra egna erfarenheter från psykologlinjen, där vi många gånger upplevt att sex och sexualitet skulle behöva få mer utrymme.

Borde inte terapeuterna själva vara kapabla att hantera dessa ämnen?

I arbetet med vår uppsats gjorde vi en uppdelning mellan sex och sexualitet. Med sexualitet avser vi sådant som könsidentitet, begär, och fantasier och drömmar med sexuellt innehåll. Sex syftar på mer konkreta sexuella erfarenheter, det som Shalev och Yerushalmi (2009) benämner ”ytlig” eller ”extern” sexualitet. Båda dessa begrepp är dock komplexa och mångbottnade, och varierar beroende på kulturell, social och historisk kontext.

Utgångspunkten för vår psykologexamensuppsats ”Ska vi prata om sex?” var enkel: vi ville undersöka patienternas upplevelser av hur sex och sexualitet behandlas i psykodynamisk terapi, och vi ville göra det genom att fråga patienterna själva. Vi genomförde sju semistrukturerade kvalitativa intervjuer, och analyserade materialet utifrån en fenomenologisk ansats. Vi avhöll oss i stort sett från spekulationer kring våra informanters möjliga omedvetna motiv, motstånd eller liknande, utan strävade efter att hela tiden ligga nära våra informanters utsagor. Att våra informanters berättelser är subjektiva gör dem inte mindre sanna. Man måste dock komma ihåg att patientens perspektiv, liksom terapeutens, oundvikligen bara är en sida av historien. Vår analys resulterade i fem huvudteman: Pratbarhet; Initiativ & ansvar; Terapeuten och det sexuella materialet; Sexprat och den terapeutiska relationen; samt Normativitet. Vi kommer här att redovisa och diskutera ett urval av de fynd vi anser mest intressanta. För att göra materialet mer läsbart har vi gett våra informanter fiktiva namn.

En förutsättning för att the ”talking cure” ska kunna fungera är att viktiga ämnen faktiskt blir pratade om.

Vad får man egentligen prata om i sin terapi? En förutsättning för att the ”talking cure” ska kunna fungera är att viktiga ämnen faktiskt blir pratade om. Flera av våra informanter beskriver sex och sexualitet som svåra eller omöjliga områden att prata om i sina terapier, och många av dem upplevde också att deras terapeuter hade svårt att hantera dessa ämnen, en upplevelse som får stöd i tidigare forskning.

För flera av våra informanter verkar sexualiteten ha en central betydelse för den egna identiteten. Att prata om sex blir ett sätt att definiera vem man är. En av våra informanter, Hillevi, beskriver att hon var på sin vakt när det gällde hur hennes terapeut hanterade frågor om sex och sexualitet. Hon var uppmärksam på terapeutens reaktioner och vaksam mot övertolkningar, samtidigt som hon hade en önskan och ett behov av att prata om sex och sexualitet. Att sex och sexualitet är laddade ämnen innebär givetvis inte att man ska undvika dem i terapi. Tvärtom. Det är just denna laddning som gör det så viktigt att erbjuda en möjlighet att arbeta med dem.

”det är ju få saker som det ligger så mycket prestation i som sex, samtidigt som det ska vara så fantastiskt och trevligt och underbart och verkligen det bästa som finns”

Den egna sexualiteten är givetvis också en potentiell källa till njutning och glädje. Kanske uttrycker Hillevi något av sexualitetens komplexitet då hon säger att ”det är ju få saker som det ligger så mycket prestation i som sex, samtidigt som det ska vara så fantastiskt och trevligt och underbart och verkligen det bästa som finns”. Vi tror att det kan finnas en tendens hos patienter, och kanske även terapeuter, att uppfatta sex som något särskilt, som ett område man ogärna problematiserar eller intellektualiserar mer än nödvändigt. Kanske finns en önskan att hålla sexualiteten avskild från andra delar av livet, att freda den. Sofia, en annan av våra informanter, beskriver att hennes terapi var så problemfokuserad att allt hon tog upp riskerade att ses som, och rentav förvandlas till, problem. ”Jag bara behövde bolla det lite”, säger hon, ”men istället pratades det om det som om det var ett stort problem.” Detta bidrog till att hon undvek att tala om sex och sexualitet i sin terapi. Vi tror att ett alltför snävt fokus på problem riskerar att vara allmänt hindrande genom att göra terapin mindre glädjefylld, men också göra det svårare för patienten att ta upp sådant som faktiskt är problematiskt.

Man får en bild av hur de båda står maktlösa medan en störtflod av explicit sexuellt material sköljer över dem.

koeb generisk bactrim suspension